[170213] Det grekiska kaoset har flyttat in på Göteborgs stadsteater. I en salig stilblandning och i högt tempo görs i en serie scener försök att belysa Greklands ekonomiska kris. Men Alexandra Pascalidou är ingen Aristofanes och den politiska fars, som väl är tänkt, vill sig inte.
Alexandra Pascalidous senaste bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” är en utomordentligt välstrukturerad, personlig och mångfacetterad bok i ämnet den grekiska skuldkrisen, orsak och verkan och hur den drabbar den enskilda människan. Dess 36 korta kapitel är alla rubricerade med ord som kommer från grekiskan – från Anekdot till Xenofobi. Ord vars undertexter på ett eller annat sätt är kopplade till krisen. Liksom boken rivstartar föreställningen ”Alexandras Odyssé” med att anknyta till den stora ökningen av antalet självmord som följt i krisens spår. På frågan vem som bär skulden för krisen ges här samma svar, nämligen ”Ingen”, som den sluge Odysseus kallade sig, när cyklopen Polyfemos frågade efter hans namn.
Pascalidous debut som dramatiker utgår från den egna boken. Innehållet är plockat från den. Någonstans har jag i en intervju med henne läst att hon skrivit manuset på väldigt kort tid. Inte mycket att yvas över i det här fallet. Det är så mycket som vill bli sagt under denna som sig bör kaotiska odyssé, att ingenting riktigt förankras när det gäller ambitionen att beskriva situationen i Grekland eller enskilda människoöden. Om det nu är det som är syftet. Mycket ska belysas – det stora Arvet – landets historia, dess utsatta geografiska läge, litteratur, mytologi, etymologi, traditioner. Det hela blir till en kakofoni av röster, likt en spretig nummerkabaré, vars texter inte alltid når fram. Till det ska fogas Alexandra Pascalidous personliga odyssé, som säkert kan kännas igen för många människor i dagens flyktingsituation, att ha tvingats flytta från land till land. Att hon är stolt över sina framgångar både i Sverige och Grekland som hyllad men också kontroversiell programledare, skribent och människorättsaktivist är självklart. Hon presenteras som föreställningens ciceron, men tänjer på den rollen genom att bli personlig, delta i dansnummer, hålla kontakten med publiken utan att distansera sig från rollen som sig själv.
Några som kan spela roller är i alla fall Carina M Johansson och Anders Karlberg, som bland annat uppträder som städpatrull och kommenterar handlingen likt ett traditionellt revypar. Att Carina M Johansson i ett annat nummer gör en så träffsäker karikatyr på Angela Märkel behöver inte varje gång resultera i det överspel som hon frestades till på premiären av den entusiastiska publikresponsen. Övriga medverkande går in och ut i olika snabbt skisserade roller. En grupp från Angereds teaterskola praktiserar som statister och bildar något likt den för ett grekiskt drama så oumbärliga kören. Det hela framstår dessvärre som mindre professionellt än vad man förväntar sig av en av landets största teatrar. Det finns utan tvivel ett behov av teater från Grekland, som tar upp arvet efter de antika dramerna, som i komedins form likt en Aristofanes avhandlar dagsaktuella politiska frågor. Det här är inte svaret. Alexandra Pascalidou och regissören Anna Ulén befinner sig ännu på försöksstadiet. Pascalidou berättar själv i sin bok om den kreativitet som frodas i den grekiska krismyllan av bland annat erfarna dramatiker. Varför inte översätta något av det i stället.
