[170207] 
Sjuttio år efter att Stig Dagerman skrev pjäsen ”Skuggan av Mart” ger hans dotter Lo Dagerman och amerikanska journalisten Nancy Pick ut denna bok där de försöker få svaret på om pjäsen handlade om författarinnan och frihetskämpen Etta Federn och hennes två söner. Lo söker mest svaren om sin far som tog sitt liv när hon var mycket liten och Nancy letar svaren om Etta som var hennes släkting.
Stig Dagerman mötte Etta Federn i Paris 1947 när han var i Frankrike tillsammans med sin första fru Annemarie, som tvingats fly från Tyskland med sina föräldrar då de vigt sina liv åt kampen mot nazism och fascism. Hans uppdrag var egentligen att skriva en bok om fransmännen med titeln ”Fransk vår” – en uppföljning på hans reportagebok ”Tysk höst” som kommit samma år – men han fann snart att fransmännen inte var villiga att tala om kriget.
Annemarie hade träffat Etta i Spanien där hon vistats med sina föräldrar som flykting i slutet av 30-talet. Hon hade berättat för Stig om denna fantastiska kvinna som var anarkist, feminist och författare. Hon talade sexton språk, däribland ryska, franska, hebreiska, danska, klassisk grekiska, jiddisch och svenska. Hon gav ut 25 böcker under sin levnad, dyrkade Beethoven och Goethe, kunde stora delar av Faust utantill, höll litterära salonger och imponerade på journalister och författare som intervjuade henne.
Men många betraktade henne också som en häxa.
Hon hade jagats av nazisterna under kriget och Gestapo hade satt ett högt pris på hennes huvud som radikal och judinna. Hon flydde från Tyskland med sina två söner redan 1932 och bodde i Barcelona och 1938 flydde hon därifrån till Frankrike när Francos nationalister segrade.
1947 i Paris bodde hon på ett sjaskigt hotell som mest härbärgerade flyktingar. Stig Dagerman och hans hustru mötte henne i ett litet smutsigt rum vilket fungerade som sovrum, kök och salong i ett.
Stig Dagerman fascinerades av denna kvinna men blev samtidigt ”chockerad” enligt första frun Annemaries ord om mötet, i en fransk biografi om Stig. Både Lo Dagerman och Nancy Pick försökte få mer ur Annemarie om mötet mot slutet av hennes liv, men hon var för sjuk för att minnas och gick bort i maj 2016, 92 år gammal.
Klart är i varje fall att Stig och Etta möttes flera gånger i november och tidiga december 1947 men vad som hände i detta hotellrum kan författarna till denna bok bara föreställa sig med den information de har och inlevelseförmågan de besitter.
Vilket de gör. Etta Federn hade två söner; Jean, född 1917 och Michel, född 1922. Hon var skild ifrån bådas respektive fäder. Jean kämpade mot fascisterna i spanska inbördeskriget. Efter förlusten där och flykten till Frankrike rekryterades han till den franska främlingslegionen och slogs mot nazisterna i Nordafrika. När han återkom till Frankrike under tyska ockupationen blev han en ledare – Capitaine Jean – inom motståndsrörelsen.
Han mördades i augusti 1944 med ett skott i ryggen av nazistiska medlöpare i en by öster om Lyon i Frankrike. Han var 26 år gammal och det var två veckor före befrielsen. En mördad son – en moders hjärtesorg och plåga. Både Stig och Etta var överens om betydelsen av Jeans död: han dog inte för Frankrikes skull – som de båda ansåg hade varit fega gentemot nazisterna – utan hans död var präglad av anarkosyndikalismens vision: han föll för friheten, för mänsklighetens sak.
Stig Dagerman skrev en artikel med titeln ”Capitaine Jean in memoriam” i Expressen 1948 om Ettas äldste son.
Hennes yngste son Michel var inte alls som sin bror, stilig och hjältemodig, utan en nervös ung man, obekväm i sin egen kropp. Annemarie Dagerman såg en bokmal i honom. 1947 var Michel 25 år men hade ännu inte hittat ett stadigt arbete i den dåliga franska efterkrigsekonomin. Han kunde översätta, skriva artiklar, vara springsjas åt utländska skribenter.
Och nu träder Lo Dagerman och Nancy Picks fantasi in i berättelsen:
”Etta vill förstås att Stig ska träffa Michel. Kanske kan han hjälpa hennes son.”
Inom kort tvingades Michel flytta hem till sin mor i det lilla hotellrummet. Dela det med Etta som var sjuklig, krävande och dominerande. Michel var den ende som kunde ta hand om henne när Jean var borta. Han kände sig kanske fastlåst, deprimerad.
Kanske klev han in i hotellrummet en kväll strax innan Stig och Annemarie skulle gå och det var här som Stig Dagerman nog fick sig en chock: Etta blev irriterad och körde med sonen, behandlade honom som ett litet barn. Förnedrade honom inför gästerna i rummet.
Detta var ingen sida Stig hittills hade sett av Etta – att denna sofistikerade och intellektuella kvinna kunde vara dominerande visste han men hon var också charmerande och älskvärd. Men mot sin yngste son var hon en ragata!
”Annemarie har…berättat hur Etta kunde sitta i timmar framför ett fotografi av den döde Jean, med tapperhetsmedaljen på bröstet, fylld av ”sina minnen och sin bitterhet”. Bitter över att ha förlorat Jean, sin förstfödde son, den hon kände sig stå närmast. Michel kan aldrig fylla det tomrummet.”
Stig Dagerman blev upprörd av Ettas beteende mot sin yngste son. Han identifierade sig med Michel, känslig ung man, räddhågad och svag. På många sätt lik Stig själv.
Nu kunde han inte längre identifiera sig med Etta – hon förvandlades och iklädde sig den för Stig Dagerman så förhatliga rollen av moder!
Detta är vad författarna spekulerar om, skall understrykas. Stig Dagerman hade själv blivit övergiven av sin mor som nyfödd och lämnats att växa upp hos farföräldrarna så förhållandet till mamman var traumatiskt för honom.
Det är nu som han skriver pjäsen ”Skuggan av Mart”. Men i boken går här åsikterna hos Lo Dagerman och Nancy Pick lite isär. Lo tror att hennes far – som hon inte har några minnen av då hon var knappt tre år när han dog – fick idén till pjäsen om en mor som helt uppslukad av sorgen efter sin äldste son, krigshjälten, med utstuderad grymhet manipulerar sin kvarlevande och svage son. En son som sedan – i pjäsen – i total sinnesförvirring mördar sin mor.
Lo Dagerman skriver:
”En Etta-forskare har sagt att pjäsen helt och hållet är Stigs påhitt. Men jag tror inte att det är så. Han fiktionaliserar naturligtvis, som alla författare, men Stig använder oftast det som han har observerat och förnummit som underlag. Han säger själv att Etta har gett honom material till pjäsen. Men hur mycket?”
”Detta är inte enkla saker för Nancy och mig att tala om. Hon värnar om Etta, som ju är en sorts hjältinna. Vi beträder känslig mark och vill naturligtvis inte bli osams på denna vår gemensamma upptäcktsresa…”
Lo och Nancy har tillsammans översatt pjäsen till engelska.
”Skuggan av Mart” hade premiär på Dramaten i september 1948 med Tora Terje som den elaka och dominerande modern benämnd Angelica och Per Oscarsson som den yngste, kvarlevande sonen – i pjäsen med namnet Gabriel. Den döde sonen har fått namnet Mart och det är han som är den ständigt närvarande skuggan i dramat.
En ung kvinna, Thérèse, finns även med som karaktär på scenen och en ung man – krigshjälte som Mart – kallad Viktor.
Pjäsen blev Per Oscarssons genombrott i rollen som den plågade Gabriel. Göran Gentele regisserade. Den fick ett ganska kyligt mottagande av recensenterna vid premiären men har senare spelats ett flertal gånger på olika stadsteatrar i Sverige liksom i svensk TV samt satts upp i bl a Frankrike – där intresset för Stig Dagerman är stort – och i Grekland.
Författarna har intervjuat några regissörer av ”Skuggan av Mart” i slutet av boken och intressant är att det finns olika tolkningar av om mordet på modern är allvarligt eller symboliskt menat.
Den här boken är fascinerande läsning. Som vore det en pusseldeckare utmejslas kapitlen mer eller mindre växelvis av de båda författarna fram emot tänkbara svar på deras frågor och om det möjligen går komma fram till ett enhetligt svar. Snarlikt Stig Dagermans prosa skriver de – kanske främst Lo Dagerman – lite knapphändigt och lätt förtäckt mystiskt på vissa ställen. Även Nancy Pick har en liknande stil och i några kapitel – som inte är signerade av någon av dem – är det svårt att veta vem som håller taktpinnen. Nancy Westman heter hon som har översatt Nancy Picks texter från engelska, för övrigt.
Det är osäkert om Etta Federn nånsin fick veta om ”Skuggan av Mart” var inspirerad av henne själv. Hon dog i maj 1951, 68 år gammal. Men både Lo Dagerman och Nancy Pick skriver om detta i ett gemensamt kapitel:
”Om Etta hade fått tillfälle att läsa Stigs drama är vi helt överens om en sak: Hon skulle ha gett unge Stig en flammande föreläsning om hur illa han förstått och porträtterat en mor som fru Angelica! För vad visste han om moderskap?”
