[170126] Fia Adler Sandblads senaste föreställning, Vi som bär världen, handlar om det bristande ansvaret som förälder, men bara den ena förälderns. Det är faderns frånvaro, eller obehagliga närvaro, som skärskådas, inte de dåligt förankrade beslut som kvinnorna gjort när de satt barn till världen under förhållanden som på sikt kan komma dem till skada: en våldsam far, en frånvarande far och ett oönskat faderskap.
Föreställningen skildrar situationerna tydligt och klart, med tydliga profilfigurer, väl framställda av de tre skådespelarna: Cajsa-Stina Forssberg, Karin Lycke och Harriet Ohlsson. Men just på grund av det övertygande sätt deras olika karaktärer utmejslas saknas en dimension: frågan om vilket ansvar kvinnorna själva haft för den situation de befinner sig i.
De tycks bara ha hamnat där, de har inte varit mogna nog att besinna realiteterna för det mödraskap som väntade dem.
Är det en lödig utgångspunkt, att man inte har rimliga möjligheter att försörja sitt barn, att man börjar föräldrauppgiften med att be andra om hjälp? Barnuppfostran, om den skall lyckas, är strängt knuten till förankringen i det lilla sammanhanget, till att den lilla, individuellt präglade enheten ger trygga utgångspunkter för det fortsatta livet. Ett barn kan inte omfatta ”hela samhället”, deras föräldrar är ”deras hela värld” och finns inte den världen utvecklas i stället gruppmänniskan, hopen, gänget.
Någonstans måste varje människa känna att hon hör hemma och hör till och för unga individer är det snudd på omöjligt att urskilja konsekvenskerna av de val de många gånger fattar i blindo.
Den tid vi lever i är ett utomordentligt exempel på det, ett gravt underbetyg till efterkrigstidens föräldraskap, skolgång, allting.
Ingen av de tre kvinnor Adler Sandblad lyfter fram är i närheten av vad som borde förväntats av dem. Att skaffa barn med en våldsbenägen knarkare är omdömeslöst, att låta ett barn komma till världen efter en tillfällig förbindelse innebär ett enormt risktagande, att få barn tillsammans med en man i ett mångårigt förhållande – som man rimligen borde veta vad man kunde förvänta sig av – som motsätter sig faderskapet en egohandling av dimensioner.
Frågan är om man kan tänka sig ett större övergrepp, än att påtvinga någon ett livslångt åtagande mot en annan människas vilja. Moralnivån i ett sådant handlande kan diskuteras, om det är våldtäkt eller inte våldtäkt – vad som däremot är ställt bortom alla tvivel är, att det till syvende och sist kommer att drabba barnet. Det är denna lilla han eller hon som skall växa upp i medvetenheten om att inte vara älskad av den ena föräldern, kanske till sist inte av någon av dem, något av det svåraste som kan drabba en växande individ – något inte minst Fia Adler Sandblad visade i den imponerande föreställningen Jag är ett barnhemsbarn.
Ingen orkar i det långa loppet ensam ansvara för en växande individ. Det måste åläggas var enskild att vara förberedd på väntande svårigheter och lägga ut kartan för hur de skall hanteras. Om inte ett välfärdssamhälle av svensk typ utgör en hyfsad utgångspunkt för en sådan planering så vet jag inte vad man ber om eller på vilket sätt man tydligare visar, i hur liten grad man är vuxen moderskapet.
Hårda ord? En afroamerikanska utbrast en gång med sedvanlig träffsäkerhet i diskussionen om de många tonårsmammorna inom det svarta samhället i USA:
– These girls should never have been mothers – because a child can’t raise a child!
Det kan gå bra, trots allt. Barn har en egen förmåga att lösa sina svårigheter, skapa hållbara relationer till motståndskraftiga vuxna.
För de kvinnor som står på scenen i Fia Adler Sandblads pjäs verkar det emellertid inte bli fallet. Deras situationer kunde inte vara mer eländiga, katastrofalt bristfälliga, deras mödrabeteenden mer resurslösa. De förmår inte kasta av sig offerkoftan för att resa sig ur sitt mentala träsk, eftersom de inte strävar efter att identifiera ett egenansvar för att de hamnat där de har.
Den politiska ’feministkoftan’ ironiseras det över i föreställningen. Även i förhållande till denna oklart formulerade ”linje” är det hög tid att ställa fullvuxna krav på kvinnor som insisterar på att bli betraktade som vuxna.
Samtidigt vill jag säga, att just genom de brister jag påtalat, kan föreställningen bli en utmärkt utgångspunkt för samtal om en livsviktig problematik.
Och där skall det inte glömmas bort, att en mängd av de problem föreställningen demonstrerar existerar kanske i lika hög grad i en familjesituation med två heltidsarbetande föräldrar! De uppdrivna konsumtionsanspråken den moderna livsstilen drivit fram äger ingen realism i förhållande till god barnuppfostran. Man lyssnade till Alva Myrdals tal om kvinnans rätt till arbete men glömde fullständigt bort de moderniserade ramar omkring familjelivet hon samtidigt föreslog.
Kvinnor i latinska miljöer blir chockade, när de förstår att hem hos oss där båda yrkesarbetar, kanske till och med i karriärjobb, inte som en självklarhet tar hjälp i hushållsarbetet.
Fia Adler Sandblads föreställning tar, igen, upp ett grundämne. Det existerar ett oändligt antal småhushåll med bara en förälder i samhället. Barn och mödrar far illa. Fäder också. Det innehållsrika programmet och den omfattande forskning som ligger bakom föreställningen kommer att göra den väl skickad att ses och diskuteras i en mängd miljöer. Men skall det komma något annat än klagomål ut av dessa samtal måste de aspekter jag pekat på ovan också finna sitt rättmätiga utrymme.
