[170114] Om man söker efter en högre mening med filmen Elle söker man förgäves. Den har ingen sådan högre mening och däri ligger en del av dess mästerskap. Mästerskap är ett stort ord, som man skall vara ytterligt försiktig med, men i förhållande till Paul Verhoevens senaste film kommer man inte förbi omdömet.
Det är ett mästerskap på helt annan nivå än sex/makt-studien i Basic instinct (1992) av samme regissör med Michael Douglas och Sharon Stone. Det var också något av en lycka att den senare inte var tillgänglig för den nya filmen för den skulle aldrig nått de nivåer den gör utan Isabelle Hupperts medverkan. Hon har förmågan att utstråla ”något mycket starkt och intressant” utan att man har en aning om vad det egentligen innebär!
Elle handlar egentligen inte om någonting. Man kunde dra till med att den är en thriller, men en thriller förutsätter ändå att någon är hotad eller rädd och här visar sig våldtäktsoffret (Huppert) snarare vänta på ett snart återseende för ”största möjliga lystnad”, om man kan tillåta sig en så vanvördig parafrasering!
Framför allt ”handlar” Elle om en serie mänskliga tillstånd. Tillstånd som är att betrakta som felaktiga:
en mor som är på väg att gifta sig med en alldeles för ung man, en far som skall släppas ut ur fängelset, där han avtjänat straff för grova våldsbrott, vilket präglat huvudpersonen, en feluppfostrad son som är på väg att gifta sig med fel kvinna, som väntar ett barn som visar sig ha fel far och sist, men inte minst – en huvudperson som begår den definitivt felaktiga handlingen av otrohet tillsammans med sin väninnas och tillika affärskompanjons man. Osv.
Men filmen moraliserar inte över något av detta, även i detta avseende ger filmen uttryck för ”fel” tillstånd som förvirrar åskådarens omdöme och någon förlösning blir det inte. I stället ett kontinuerligt bligande in i psyken och öden som hela tiden närmar sig bristningspunkten.
Isabelle Huppert är född 1953 men besitter en attraktionskraft och eld som skulle kopplats till en långt yngre kvinna. (Inte minst därför blev kärleksrelationen mellan henne och eleven i nyss aktuella Dagen efter denna – recenserad i alba.nu av undertecknad – så gripande och verklig.)
Vad är då Elle? Ett stycke skickligt genomförd kulturpornografi för den vita medelålders medelklassen?! Ett animalt förvandlingsnummer, en skådespelarekvilibristik? Ännu en grym utmaning för programfeminismen i skildringen av en kvinna som bär manliga kvaliteter som en självklarhet. Precis som i Pianisten (2001) är hennes karaktär en suverän yrkesmänniska, i det här fallet företagsledare. Märk väl utan att det anfäktar hennes kvinnlighet, snarare tvärtom.
Jag nöjer mig med att konstatera att man i Elle möter ett bländande filmkonstverk, där huvudrollsinnehavarinnan återigen ges möjlighet till ett personporträtt av en människa som tycks besatt av viljan att gå sin egen väg och i den skildringen som genom ett mirakel lyckas uppvisa obeskrivlig styrka och fullkomlig sårbarhet i perfekt balans.
