[170109] För att hämta sig efter alla guldbaggenomineringar till en av förra årets filmer jag inte kommer att ägna ett par timmar av mitt korta liv, Hundraettåringen.…, kan man fördjupa sig i tre meditativa studier från öst och väst:
Efter stormen av Hirokazu Kore-eda, Jim Jarmuschs Paterson och Kenneth Lonergans Manchester by the sea.
Genom ett utstuderat undersökande skådespeleri framkallas i samtliga fall en serie mansporträtt av guds nåde: i Efter stormen av en författare (Hiroshi Abe) som är övergiven av såväl skrivarlycka som hustru, i Paterson av ännu en författare (Adam Driver), men inte av den typen som utger någonting. Han beskriver i stället vad en författare egentligen är: en person som ständigt reflekterar över livet och låter det komma till uttryck i en medveten estetisk form – långt bortom versamhetens kommersiella förlängning i varumarknader och kulturklimat.
I Manchester by the sea rör vi oss i mer ”civila” verksamhetsområden.
(Min son, som då och då blir intervjuad i pressen, omtalar mig alltid som journalist om han får frågan, vid ett tillfälle t o m som utbildad journalist, vilket retar mig. Jag är kritiker och har i en tioårsperiod varit heltidsanställd på en tidning, men menar mig först och främst vara författare, varpå han replikerar: hur vore det att skriva lite böcker?!
Först nu förstår jag varför jag reagerar så starkt, först nu vet jag hur jag kan bemöta honom.)
Paterson’s livskamrat ber honom enträget att åtminstone kopiera anteckningsboken, men innan han har kommit så långt har deras rara bulldog glufsat i sig alla tänkvärdheterna och gjort småsmulor av dem!
Det anfäktar emellertid inte det lugna livet mellan honom och kvinnan, som finner förnöjelse i att smycka hemmet (allt i hemmet) med cirklar, lika prilliga som prickiga, även deras liv rör sig i cirklar och man misstänker att Jarmusch funnit fascination i Yayoi Kusamas konstform, utformad på gränsen till vansinne. Louisiana visade verken 2015, Moderna Museet i Stockholm förra året.
Det ligger olika motiv bakom författarnas inställning till arbete och liv. I den japanska bilden ligger en djupare psykologi i förhållande till föräldrar och till den egna sonen och ruvar. Omgivningens stränghet har sugit tag i honom och skapat en underliggande apati.
I Paterson handlar det inte om något sådant. Här vilar huvudpersonen i iakttagelsens fullständiga tillfredsställelse, i njutningen av att låta dagarna gå, ha en blygsam försörjning och någon att älska. Han t o m delar namn med orten han bebor, han är ett med livet och inbillar sig inte, önskar inte, att han kunde påverka eller förändra det.
Trots det blir han ”upptäckt” till slut, men omständigheterna omkring det vore synd att avslöja.
Vad vi som åskådare däremot njuter av i Efter stormen (som egentligen inte ger tillvaron någon riktig förlåtelse, inte mellan mor och son, bror och syster; som systern säger: ”jag är trött på tyfoner”, syftande på de ständiga störningar hon utsätts för, ansträngningar till ingen nytta) är att ostört få vila i denna långa undersökning av, hur relationer kommer till uttryck i ett snudd på omärkligt spel mellan de närvarande.
Inte spel i form av konstifikationer utan i ett enkelt, naturligt flöde av hur ett föder ett annat, hur alla personer är gripna av natur och kultur som tycks ha uppgått i en högre enhet på ett fullständigt och någonstans storartat sätt.
Man kunde kalla det ”zen”- konst?
Den författare vi följer, dag ut och dag in utan att någonting riktigt rör sig, befinner sig i en svår uppförsbacke, vars orsaker står att finna långt tillbaka i tiden, vi räknar generationer, något som gick snett.
Jag kommer att tänka på systrarna McGarrigle’s rader:
…some people say, that love’s like a wheel,
when you bend it, you can’t mend it…
I Efter stormen lämnar huvudpersonerna scenen när stormen bedarrat för den här gången, men i förgrunden ligger ett antal demolerade paraplyer, typ billigare, i en papperskorg. De står inte heller att rädda, dömda till att bestå som ännu ett inslag i det alldeles vanliga, dagliga livets trivialiteter.
Vanliga, vanliga människor är också vad Manchester by the sea har i fokus, i en komplicerad berättelse som på ett gagnligt sätt även är ganska komplicerat berättad. Den håller därmed en nerv vid liv som långsamt förtydligar lager av sorg vid ett akut och för tidigt dödsfall, där son och farbror från den ena dagen till den andra ställs i ett beroendeförhållande till varandra som ingen av dem har vett om.
Skeendet ger plats till så mycket finurligheter och titthål in till yngre och äldre liv, att man vid filmens slut, för det första inte har märkt att nästan två och en halv timme har gått, för det andra så till den grad blivit ett med de skildrade människornas förutsättningar och ofattbara öden, att man känner sig ha förlänats ett par, tre extra livserfarenheter att tillgodogöra sig inför framtiden.
Återigen: mästerligt spel av Casey Affleck (farbrodern) och Lucas Hedges (sonen). Michelle Williams som farbroderns före detta hustru lika betvingande.
