[161216] I en av texterna i volymen Personligt skriver Virginia Woolf om hur minnen av olika slag kan förläna varandra ett klimat inombords som berikar och bevarar dem. En naturupplevelse åser bilden av en historisk byggnad och den finns därefter inpräntade i oss för alltid.
”Ty en syn kan bara leva vidare i den mystiska damm där vi öser ner våra minnen om den har den stora turen att smälta ihop med någon annan känsla som kan bevara den. Omaka syner gifter sig, morganatiskt – – – och håller därmed varandra vid liv. Mont Blanc, Taj Mahal, sevärdheter som vi har rest och straptserat för att få se, bleknar och förtvinar och försvinner för att de inte har lyckats finna sin rätta hälft. På vår dödsbädd kommer vi inte att skåda något mer majestätiskt än en katt på en mur eller en gammal kvinna i bahytt.”
(ur ’Solen och fiskarna’ i Personligt av Virginia Woolf)
Och så inträffar det, att den nyligen utkomna utgåvan av den ena svindlande essän efter den andra av en svårt sargad författarinna tar Thorsten Flincks självbiografi Kom och skratta åt Lilleputt i handen, så att vi genom två inbördes mycket olika psyken kommer att förstå båda, ges möjligheten att tränga in i deras var för sig överkänsliga naturer och inte minst genom deras från var sitt håll skickligt genomförda arbetsanalyser, egna och andras, vidgar vår kapacitet att förstå inte bara konst utan varför konst.
Vi förstår varför dessa människor inte har något val, varför de måste vara till sådan möda för sin omgivning, och, vid gud, för sig själva, och varför de i sina blixtrande ögonblick har så obeskrivligt mycket att ge, att det blir en plikt för oss att ta emot dem, föra fram dem, göra det onaturliga genomförbart för att förhindra att det som Virginia Woolf på ett ställe benämner som ”solens nederlag” äger rum.
Ett annat aktuellt verk är filmen Arrival, som i form av sci fi låter oss följa Amy Adams språkliga geni i uttolkandet av besökare utifrån. Det når långt. Liksom i Interstellar rör vi oss mot ett annat tidstänkande, genom vilket nykomlingarnas ”skrift”tecken kan tolkas, nästan förstås. Även detta är en utmaning mot den rumphuggenhet konstförståelsen i vår tid har blivit utsatt för, helt från inskränkningar i den livsnödvändiga skolundervisningen till den nutida akademiska ideologiseringen i bemötandet av verken.
Jämför detta med Woolfs sätt att fabulera samtidigt som hon förstår, eller rättare: förstår just genom att fabulera, t ex hur London ter sig genom en flygresa som aldrig äger rum – essän slutar med att konstatera, att planen aldrig lyft från marken!
Vi är inte så beroende av ”verkligheten” som vi tror, vi bär den till stor del inom oss och kanske i en långt vackrare, mer raffinerad och formbar utgåva.
Eller följ Thosten Flincks rastlösa och öppenhjärtiga vandringar genom föreställningarnas tillblivelser eller haverier, alltid där, alltid i samma andning som den process han antingen leder eller är utsatt för.
Hans bok är en lärobok, också för honom själv förställer jag mig, och den förklarar för oss, varför vi måste hitta vägar för att tillåta hans eller Virginias närvaro i våra liv, hur obekvämt det än måtte bli. Det är också vad de insprängda reflektioner från ett antal honom närstående personers sida, som på ett välgörande sätt ligger insprängda i hans egen text, har att säga oss.
Människor av Woolfs och Flincks typ, hur olika den än framträder, har förmågan att skapa just de utmaningar vi inte kommer undan om vi skall makta utmaningar som ligger framför oss. De visar var mänskligheten ligger och darrar, de får oss att älska denna mänsklighet och intuitivt se vad som måste göras för att utvidga den, de är förmodligen det effektivast tänkbara motgift inför all den vulgaritet i det akademiska, eller för den skull politiska, etablissemang vi för närvarande finner oss smärtsamt omgivna av.
För Virginias Wools del är det ibland som om verkligheten träder helt åt sidan, i hennes essäer liksom i hennes litterära verk blir det påträngande i vilken grad det är detta som är hennes liv: skrivandet, seendet, litteraturen – hennes sätt att mästra ett alltid lika överhängande vansinne, som därigenom förhöjer uppmärksamheten hos läsaren, förfinar den.
På samma sätt lever Thorsten Flinck ut sin intensitet som om ”vanligheten” aldrig ägde rum, allt förvandlas till scener, konfliktupplevelser, som han kan använda sig av, som skådespelare, som regissör eller varför inte som privatperson. I den mån ett privat umgänge alls är genomförbart med honom kommer det ofelbarligen att kryddas med en för honom själv oundgänglig dramatik.
Man förstår mycket snabbt att det inte lönar sig att moralisera över dessa människor, förvänta ett helt och fullt kontrollerat beteende från deras sida. De befinner sig oavbrutet i ett gränstillstånd som vi blir inbjudna att ta del av.
Det är inte alltid sådana människor förmår sätta sina upplevelser på pränt, men när det sker kommer vi mycket nära konstens betydelse och egenart. Konst är inte samma sak som ”kultur”, vilket är ett allomfattande begrepp. Konstnärligt skapande är en produkt av förmågan att försätta sig i ett extraordinärt tillstånd i förhållande till omgivningen och livet, vilket författaren Jon Fosse på ett utstuderat tydligt sätt åskådliggör i sina essäer om skrivandet i När en ängel går genom scenen.
Fosse är oavbrutet koncentrerad omkring närheten mellan den konstnärliga och den religiösa upplevelsevärlden, strävan efter det han kallar ett anagogiskt tillägnande av verket, en nivå i läsandet där man samtidigt med den berättande, allegoriska och moraliska tolkningen i sekulariserad mening ser till det oförståeliga i litteaturen. Han skriver att man måste öppna sig för ”det oförståeliga resten” som han menar är litteraturens mest värdefulla hemlighet.
Han skriver att författandet och det skrivna dels måste läsas som uttryck för självsvåldiga idiosynkrasier enligt vad han kallar en negativ mystik. Han refererar till romanteoretikern Georg Lukács formulering att romanens form är ”den negativa mystiken i gudlösa tider” men söker därefter sin egen upplevelse av att beskriva paralleller till religiösa gemenskaper och upplevelser av naturen.
Han förflyttar det konstnärliga arbetet och upplevelsen av detta arbete på samma gång in mot det personliga och bort från det.
Jag skall ta ett annat exempel, en ny föreställning av Carmen Olsson, vars utveckling jag haft glädjen att följa under många år och även utvecklat egna arbetsprocesser tillsammans med. I hennes senaste arbete Between beat and blue iakttar man en påtaglig förändring i den stramhet hennes dans alltid präglats av, hon är öppnare, arbetar med tydligare spel mellan inre motsättningar, en mångfacetterad mimik, iakttar en nästan uppsluppen attityd mot publiken och tillåter sig i ett sista vågspel helt enkelt att ”flyga bort” i ett lekfullt användande av ljus och gestik i inbördes samspel.
Hur sätter man ord på dylika upplevelser? Det går inte att beskriva det, man man bara skriva det, säger Fosse. Och då är det lättare att beskriva hur man upplever hur konstnären öppnar våra inre rum genom att ha öppnat sina egna. Fosse talar om hur texten står framför honom som en främling, samtidigt som han är ett med den. Flinck skildrar sin maktlöshet inför tillvaron och hur han tvingas arbeta med just den.
För alla dem jag tagit som exempel gäller, att de inte har något som helst val i förhållande till hur de konfronterar det liv de har att hantera. Kriserna kan ha olika djup, vara mer eller mindre definitiva eller för omgivningen synliga, men allt de företar sig bestäms av förmågan att uppleva och finna former för att tolka och formulera dessa upplevelser som för mottagaren blir omvälvande. Världen öppnar sig genom en blixtsnabb rörelse på golvet (Carmen), ett oväntat ögonkast efter ett tonfall (Flinck) eller en hisnande formulering av Woolf eller Fosse. Man kommer inte undan och upplever sig inte kunna undvara dessa upplevelser. Den religiöse skulle tala om frälsning, vi andra kan väl nöja oss med att beskriva det som en insikt.
Jon Fosse är en framträdande författare men han är samtidigt en förkrossande skicklig litteraturteoretiker, som på ett ställe kommenterar teorins och konstens förhållande till varandra – att de delvis står i motsättning till varandra men också berör varandra. Därmed svarar han också på det identitetstänkande som i dag håller på att krossa litteraturforskingen vid akademierna.
”I god litteratur finns icke-platsen” skriver han, vilket betyder, att all konst öppnar möjligheten för förståelsen av det som är icke-jag. ”Icke-platsen” både är och inte är, liksom icke-jaget både är och är alla vi, de är båda uttryck för litteraturens ”försvinnande existens”…
Så kunde man också beskriva det som händer när man tar del av scenframträdanden av artister som Carmen Olsson och Thorsten Flinck. De attraherar din uppmärksamhet som magneter och gör dig för några ögonblick till ett med deras värld. Du är omtumlad och måste definiera ditt du på nytt, förhoppningsvis till det bättre.
Det är ingen tvekan om, att konstnären många gånger framstår för omgivningen, inte minst den egna, kollegiala, som en ufo, alien. Men däri ligger också budskapet om, på vilka punkter var och en förmår överskrida sig själv.
