[161209] Tre aktuella filmer åskådliggör på var sitt förkrossande vis, vad som händer om man tappar det genuina, enkla mänskliga perspektivet i sitt görande och låtande i samhälleliga frågor, i frågor om psykisk hälsa, i fråga om religiös tro.
Tyngst i sammanhanget väger Ken Loach’s I, Daniel Blake, som i sitt lågmälda men metodiska berättande redovisar följderna av en fyrkantigt och hjälplöst tillämpad sociallagstiftning. En utsatt man hamnar mellan stolarna, i mötet med en ensamstående mamma visas hur två parter kan stå varandra ömsesidigt bi, men socialtjänsten ger sig inte. Blakes ansträngningar är aldrig good enough och till sist dör han av rena utmattningen i mötet med alltings samlade dumhet.
Det låter tragikomiskt men det drabbar åskådaren som ett slag i mellangärdet.
Loach hämtar upp stämningarna och klarsynen från 50- 60-talens diskbänksrealism med klassiker som Se dig om i vrede (1959), Lördag kväll och söndag morgon (1960) eller – bäst av dem alla – Lindsay Andersons This sporting life (1963). Till sist kan samhällsförhållandena bli så obönhörliga, att de faller som tegelstenar över oss alla, oavsett vilken social placering vi för tillfället åtnjuter.
Ingen av Loach’s karaktärer är nämligen det minsta utflippade, långt ifrån att vara losers visar de sig kvalificerade på alla plan, det är inte minst det som gör den oförsonliga utvecklingen så fruktansvärd.
Oförsonlig är också ordet för händelseutvecklingen i Agnus dei, där efterdyningarna efter Andra Världskriget slår ut i en serie våldtäkter av ryska soldater i ett nunnekloster, resulterande i ett antal graviditeter de berörda bara svårligen kan hantera. Snart inget av de löften nunnorna avgivit kan beaktas om liv skall räddas: närgångna kroppsundersökningar, förlossningar med manlig läkares hjälp, inte heller för honom är det helt enkelt.
Situationen leder också till att liv tas, då priorinnan inte ser annan råd än att agera änglamakerska och därigenom provocerar fram självmord hos en av de förtvivlade nunnorna tillika nybliven mor, fråntagen barnet, vars ankomst hela deras katolska tro vilar på, inte minst närvarande i juletid.
Mötet mellan två troende, den franska Röda Kors-systern, som är övertygad kommunist och den förhållandevis livserfarna nunnan Maria är tydligt och starkt och Anne Fontaine har åstadkommit en film som inte kommer att gå någon förbi.
Återigen är Polen, liksom i Oscarsbelönade Ida (2013), skådeplatsen för följderna av kriget, vad vi måtte kunna lära av det.
I jämförelse med ovannämnda verk är naturligtvis Päron och lavendel en lättviktare, men det betyder inte, att inte också den får fatt i en otäck samhällelig maktutövare, när en läkarauktoritet hotar spärra in en man med Asbergers syndrom, som i mötet med en ung änka förmår använda sina särpräglade talanger, bland annat matematiska, för att göra sig nyttig både å hennes, hennes barns och sina egna vägnar. Filmen rör sig ledigt mellan diverse bekymmer, smeker utvecklingen medhårs och efterlämnar mycken värme.
Men, för att avsluta där vi startade:
om det ibland ställs frågan, om konsten kan förändra samhället och den frågan i de allra flesta fall måste besvaras med ett solklart nej, i vart fall vad angår omedelbart påkallade förändringar, så ville jag påstå att I, Daniel Blake, är ett verk som motsäger det svaret. Det är svårt att se, hur just den filmen skulle kunna undgå att få sådana omedelbart påkallade förändringar.
Den utstöter helt enkelt ett skriande may-day, hjälp oss – alla.
