Har fel ibland, men rätt ändå

[161209] författarfotoUnder arbetet med denna bok fann författaren Lars Ragnar Forssberg att Leif GW Persson skulle kunna vara en romanfigur. Det finns så mycket som verkar påhittat med honom som är för bra för att vara sant. Ibland kan GW tyckas vara en skådespelare som spelar huvudrollen i en pjäs som han själv skrivit.

Lars Ragnar Forssberg har tidigare bl a skrivit biografier om Lennart Hyland och finansmannen Ernest Thiel som jag recenserat här i Alba. Nu ger han sig på Leif GW Persson, men någon klassisk biografi blev det inte eftersom alltför många som han stämde träff med när han gjorde research inför boken avbokade mötena. Det förefaller som om det finns en rädsla för att stöta sig med giganten – möjligen tål GW inte kritik, undrar Forssberg retoriskt.
Och påpekar att han har stor respekt för vad GW har uträttat, inte minst som författare, och anser att han var onödigt kritisk när han recenserade några av GW:s tidigaste böcker. Men huvudspåret i den här boken är: Vem är GW?

Varje vecka bänkar sig en och en halv miljon svenskar framför tv-programmet Veckans brott för att se expertkommentatorn kriminologiprofessor Leif GW Persson leverera sina oneliners. Han älskas av tittarna. Och han är överallt. I sin kolumn i Expressen torgför han sina åsikter om pågående mordutredningar och tidningarna – i synnerhet kvällsdrakarna – vill gärna ha hans kommentarer om aktuella brottsfall – vilket det ofta blir förstasidor och löpsedlar på, eftersom GW lockar läsare och höjer upplagan.

Om det han säger är sant vet bara han själv. Han påstår oftast att han lutar sig mot statistik men om man kritiskt granskar hans uttalanden kan man hitta fel. Rätt många fel, ibland.

För han möter sällan några invändningar från de journalister som intervjuar honom.

Hur har han kunnat bli den ikon han är idag? Inte sedan Astrids Lindgrens dagar har vi haft en person i svensk offentlighet som anses sitta inne med så många svar på så många frågor.

Lars Ragnar Forssberg tar avstamp i den så kallade Geijeraffären. Det var då GW arbetade som expert på Rikspolisstyrelsen, var 32 år gammal, och journalisten Peter Bratt på DN hade sökt honom på telefon. Det var den 17 november 1977 och frågan gällde om det fanns en promemoria utfärdad av rikspolischef Carl Persson till statsminister Olof Palme innan valet 1976, där det stod att Lennart Geijer, som varit Palmes justitieminister, hade varit kund i en bordellmammas register. Hon hade fällts för koppleri och dömts till fängelse. Vid denna tid var köp av sexuella tjänster inte straffbart. Det förekom fler namn på toppolitiker i promemorian, ett annat var Thorbjörn Fälldin.

Olof Palme hade låst in promemorian i ett kassaskåp så att detta inte skulle komma ut inför valrörelsen 1976, det erkände han i riksdagen i efterhand när härvan debatterades. Det skulle kunnat ha blivit en katastrof för Fälldin i valet, menade Palme.

Men borgerligheten vann valet den gången. Och nu hösten 1977 hade tipset nått DN.

GW bekräftade promemorian för DN som skrev storyn. Men gjorde ett misstag och skrev att den skickats ut 1969. Palme gick i taket och allt slutade med att DN fick be Geijer om ursäkt och det kom så småningom ut att det var GW som var källan. Carl Persson hade också fått frågan av Bratt men svarat att han vägrat uttala sig.

Det hela kom upp i riksdagen där Palme ljög och sa att allt var ”strunt” och på publicistklubben tog han ära och heder av Peter Bratt och Leif GW Persson fick sparken från Rikspolisstyrelsen, tänkte skjuta sig, men skrev romanen ”Grisfesten” om härvan istället och nu började hans kändisskap.

”Jag blev skönlitterär författare för att jag ville hämnas” har GW skrivit i sina memoarer Gustavs grabb.
Men kunde han tjäna en hacka på det så att han och familjen kunde bo kvar i huset i Djursholm så var ju det också bra.

Arbetargrabb som han är har han alltid strävat efter pengar och status. Han älskar att skryta om hur mycket stålar han har, framkommer från flera håll. Han blev ekonomiskt oberoende efter att ha skrivit ”Grisfesten” – men en miljon exemplar som han har sagt att den sålde, stämmer inte – har Lars Ragnar Forssberg undersökt.
Man kan alltså inte alltid lita på att det GW säger är sant.

Hösten 1979 kom GW:s andra roman ”Profitörerna” som handlar om prostitutionen i Sverige. Han var själv medlem av prostitutionsutredningen och publicerade en delrapport 1981.

Året efter kom hans tredje roman ”Samhällsbärarna” som bl a handlar om polismisshandel av ett fyllo i arresten. Den bygger som de två föregående böckerna på verkliga fall.

Alla hans tre första böcker har blivit filmer. Men det skulle dröja 20 år innan han skrev en ny litterär bok.
Lars Ragnar Forssberg har i 27 kapitel försökt att finna svaret på fenomenet GW. ”Mamma Margit” är titeln på ett av kapitlen där han undersöker hur det hat som GW bär mot sin moder har kunnat uppstå. Hans mor var för det mesta hemmafru men jobbade ibland som städhjälp. Men hon var ofta sjuk och orkade inte ta hand om sig själv. Hon skrämde sin son – enligt GW själv – med att hon kanske hade cancer. Han hade ett skåp i tonåren i sitt rum där han förvarade sprit och cigarretter. Skåpet var låst men hans mamma hade en egen nyckel och öppnade skåpet ibland och tog pengar och avlägsnade hans sprit och cigarretter men det värsta var att hon läste hans anteckningar.

Långsint som han tydligen är, GW, har han aldrig kunnat förlåta sin mor allt detta. Hans sex år yngre syster Maud har dock sagt att GW och modern var så otroligt lika.

”Pengar och status är väldigt viktigt för Leif och så var det också för mamma.”

Forssberg jämför GW med Karlsson på taket: lika skrytsam och lika självgod. I en intervju i Expressen säger GW att hans förmögenhet placerar honom bland världens rikaste promille.

”Det är förstås en kraftig överdrift, men vem ids kontrollera?”

Det förefaller ändå som om intäkterna från hans bokförsäljning är hans ekonomiska bas. Varje bok drar, försiktigt räknat, in mellan fyra och fem miljoner kronor.

Han umgås mest med nyrika människor, har Jan Guillou sagt. Och GW:s dotter sa i en DN-intervju om att bo i Djursholm, där hon bodde kvar med sin mamma efter att GW lämnat dem.

”Där talar ingen om pengar. Men jag har en nyrik pappa och en man som gjort en liknande klassresa. De talar om pengar hela tiden. Inte jag.”

Hans tid som forskare på Rikspolisstyrelsen anses av många vara en katastrof. Han åstadkom inte mycket, ansåg de flesta som arbetade där. Känt är ju att GW alltid varit kritisk till polisens arbete. ”De är lata” har han sagt – och det faller så klart inte i god jord hos poliserna.

Dessutom var den
avhandling han disputerade med och som han blev professor på bara 52 sidor lång. Den anlade statistiska metoder på bl a försäkringsbrott. För kort och för lite, muttrade en del. En alltför snabb genväg till professorstiteln.

Hans skönlitterära produktion är ganska stor och översatt till flera språk men de vetenskapliga verken är skrala, drygt tjugo träffar på Libris, skriver Forssberg.

Men hans kändisskap och författarmeriter har fört honom långt. Till och med som sakkunnig i justitiedepartementet under två ministrar; Anna-Greta Leijon och Beatrice Ask.

Men uppenbarligen är han ovän med före detta rikspolischefen Björn Eriksson efter att denna sagt i Polistidningen att ”fel människa blev professor” och GW är väldigt snar med att recensera och skriftligen i sin Expressenkolumn klassa ner människor, ofta dem han tidigare haft som vänner. Göran Lambertz, Gustav Fridolin, Sigge Eklund och Alex Schulman och Unni Drougge är några.

I det avseendet har han likheter med Strindberg, menar författaren av denna bok. Han är lika snarstucken som ikonen August Strindberg var.

Rojalist säger han sig också vara, och han älskar kungen och Silvia. Denne man som i sina yngre dar sa sig vara socialist.

Kapitel 25 har rubriken ”Fakta och fiktion” och här tas upp hur GW levererade 39 fel när han talade om ett gammalt brott, det så kallade ”Kakelugnsmordet” i Stockholm 1962. Lars Ohlsson, tidigare journalist på Aftonbladet, har skrivit en bok om mordet och häpnade när GW under tolv minuter i januari 2012 i ”Veckans brott” åstadkom lite drygt tre fel i minuten när han berättade om brottet.

Under inslaget stack programledaren Camilla Kvartoft in någon fråga ibland så att GW kunde hämta andan.
”Men det är ju så ”Veckans brott” är uppbyggt. GW är själva showen” skriver Forssberg.

Sedan 2008 är GW kolumnist i Expressen. Inte krönikör eller kåsör, utan kolumnist, är han noga med att kalla sig, för det ger liksom mer status.

Jan Guillou har skrivit:

”En läsvärd kolumnist bör vara tämligen hänsynslös och förarglig. Och helst också ekonomiskt oberoende eftersom en sådan skribent när som helst riskerar att få sparken.”

Lars Ragnar Forssberg har läst igenom mängder av GW:s kolumner och funnit att det finns en hel del formuleringar som återkommer, så som:

”är det ju så enkelt, i vart fall, på det viset, som kommer sig av, allt annat lika, en sådan som jag, utan att för den skull, långtifrån enkelt, icke förty, som nu inte detta borde räcka och bli över, långt bortom vanligt förstånd…”

Visst kan hans kolumner ta upp angelägna saker men ofta erinrar han sig om när han träffat en kändis, så som Ingemar Johansson som han tog några järn med på Manhattan. Och Truman Capote, som dock sprang ifrån den bar han satt på när GW kom fram och ville snacka med honom.

För han är starstruck, GW, menar Lars Ragnar Forssberg.

Det kanske kan tyckas att detta är en negativ bok om Leif GW Persson. Men det är det inte, för mellan raderna kan man läsa in författarens beundran för bokens huvudperson. Förvisso har många kritiska röster kommit till tals – som t ex att många poliser helst inte vill synas i tv-rutan med GW när han är ute och vallar på brottsplatser – de vet ju hur mycket han kritiserat poliser för att vara lata.

Och som Forssberg skriver på ett ställe:

”Han har också, i varje fall i tv, svårt att se folk i ögonen. Det finns en uppsjö av teorier om varför han gör så. Alltifrån en släng av autism till drag av grandios narcissism. Med GW är det så att många amatörpsykologer går i spinn så fort han syns i tv-rutan.”

Denne man Leif Gustav Willy Persson lämnar ingen oberörd. Han som älskade sin pappa, hatade sin mamma, älskar att jaga, älskar mat och dyra viner och lider av svår övervikt. Med mera, med mera.

I en passage i boken har Lars Ragnar Forssberg tagit med citat från sina facebookvänner, anonymt dock. Han frågade i våras om vad vi tyckte om GW som han då höll på att skriva om.

Jag är en av dem vars citat finns med. Tillåt mej att få publicera det här:

”Han är en besserwisser som har fel ibland men ofta rätt ändå för att han lutar sig mot statistik vad gäller kriminologi. Han är mänsklig för att han är fet och har erkänt att han dricker för mycket. Oneliners är han mästare på men som kriminalförfattare är han inte bra, för intrigerna har ofta en för orealistisk lösning”.

Jag lägger till i efterhand: Men GW:s första tre romaner anser jag vara mästerliga.

▪ Leif Wilehag

fenomenet-gw
Lars Ragnar Forssberg
Fenomenet GW
Ordfront 2016

Bilden på författaren är tagen av Minna Forssberg

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: