[161129] Den 10 september 2014 avrättades Willie Tyrone Trottie i Huntsvillefängelset i Texas. Bland vittnena fanns den svenske författaren och journalisten Lars Åke Augustsson, som i flera år brevväxlat med Trottie och vid flera tillfällen besökt honom på Death Row.
Skildringen av avrättningen utgör slutkapitlet i Lars Åke Augustssons bok Dömd till döden. Dödsstraff i går, idag, i verkligheten.
Det rör sig om en mycket gedigen och väldokumenterad genomgång av dödsstraffets historia, dess tillämpning, metoder, geografiska spridning och vilka förhållningssätt till detta yttersta straff som motiverar dess användning. Huvuddelen av boken ägnas åt en systematisk världsdelsvis ordnad översikt över hur olika länder förhåller sig till dödsstraffet och, inte minst viktigt, vilka sociala, politiska och religiösa drivkrafter som kommer till uttryck i straffmätningen.
Lars Åke Augustsson som varit engagerad motståndare till dödsstraffet sedan början av 1990-talet gör ett träffsäkert konstaterande: det är ofta länder som i viktiga avseende misslyckas med att skydda sina medborgare som avrättar brottslingar vilkas brott hänger nära samman med staternas misslyckanden. Han tar som exempel USA och Iran. I USA leder de absurda vapenlagarna till ett stort antal mord. Statens skydd för friheten att gå omkring beväpnad inskränker påtagligt den frihet det innebär att inte riskera att bli mer eller mindre godtyckligt dödad. I stället för att göra det logiska och rimliga i den situationen och se till att folk inte hur enkelt som helst kan beväpna sig försöker man med risken för dödstraff förhindra att folk använder sina vapen.
Iran har enorma problem med narkotikamissbruk i en alltmer frustrerad och förtryckt befolkning. Med dödstraff för narkotikabrott försöker man skrämma människor bort från den illusoriska tröst som ruset ger. Reformer som kunde ersätta det religiösa förtrycket och leda till demokrati och stigande välstånd är inte aktuella, i stället manifesteras samhällsordningen genom spektakulära uttryck som offentliga avrättningar. Häri är Iran och Saudiarabien varandras likar, trots sina radikalt olika statsbärande islamtolkningar. Någon har om Saudiarabien sagt att ”det är ett IS som lyckats”. Och till det landet reser Sveriges statsminister på affärsdrivande goodwillbesök.
Försöker man se övergripande på under vilka omständigheter dödsstraff utmäts så återkommer faktorer som en social skiktning, osäkra värderingar av den allmänna opinionens inställning och lika osäkra bedömningar av straffets avskräckande funktion. Att det inte tycks ha någon avskräckande funktion alls är ett argument som inte tycks bita som det borde. Däremot verkar förekomsten av dödsstraff ha en förråande inverkan på samhället, brott i länder med dödsstraff tenderar att bli mer brutala än i länder med en mer human rättsordning.
Ett argument för dödsstraff är den rena vedergällningsprincipen, den som illa gör han illa far. Likaså används den kompensatoriska effekten ofta som argument för dödsstraffet, anhöriga till brottsoffret får upprättelse genom att brottslingen tas av daga. Vedergällningen är ett trubbigt argument, det finns oftast omständigheter kring en förbrytelse som är helt annorlunda än det kallsinnigt planerade, datumfästa och organiserade dödande som staten orkestrerar. Anhöriga till brottsoffer kan ge uttryck åt uppfattningar som att de ”fått rätt” eller ”hämnd” efter en avrättning. Den upplevelsen kan ingen ta ifrån dem, men för staten är det annorlunda. Att döda en försvarslös människa, ofta många år efter det att brottet begicks, kommer att bli en ny förbrytelse, i spåren av den gamla.
Jag har här nästan uteslutande skrivit om dödsstraff som påföljd för mord. I många länder, som alltså Iran, men också Indonesien och många fler, kan narkotikabrott leda till dödsstraff. Sexuellt våld mot minderåriga, våldtäkt mm är också vanliga bland de med dödsstraff belagda brotten. Under senare år har terrorism seglat upp som ett vanligt dödsstraffsbrott. Terrorism har dock blivit en bekväm brottsrubricering för auktoritära regimer som vill göra sig av med oppositionella. Ibland kan det räcka med att vara oppositionell för att dömas till dödsstraff för terrorism.
På samma Death Row som Willie Tyrone Trottie satt Anthony Graves, dödsdömd för ett mord där han angivits av en medbrottsling. Denne medbrottsling avrättades, men inför sin avrättning svor han på att hans angivelse av Graves varit falsk och att denne i själva verket inte varit med när brottet ägde rum. Graves hade vid rättegången haft en usel försvarare och en både hänsynslös och inkompetent åklagare emot sig. Ändå ledde det nya vittnesmålet inte till någon förändring, han fick sitta kvar och vänta på domens verkställighet. Så inträffade det att en grupp engagerade dödstraffsmotståndare och studenter började granska fallet. Den uselt genomförda rättegången, bristen på några som helst bindande bevis, mer och mer material samlades in som stöd för en ny rättegång.
Anthony Graves kom att bli en av de få som räddades ur dödscellen. Efter arton år som fånge blev han fri år 2012. Bland dem som välkomnade honom fanns hans vän Lars Åke Augustsson. Som därmed också fick stöd för ett av de starka skäl mot dödsstraff som ligger som en underton av humanitet genom boken: risken att en oskyldig döms kan man aldrig bortse ifrån, och har den personen avrättats är ett fruktansvärt brott begånget.
