[161121] Bättre tajming kan teatern knappast ha. Folkteatern Göteborg vänder med historien som språngbräda ut och in på de värderingar som från franska revolutionen lett fram till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I den nyskrivna pjäsen Marie Antoinette är det dock inte kungamakten som blir giljotinens första offer utan demokratins företrädare. En galghumoristisk rysare.
”Vad har andras nöd med mitt överflöd att göra?” och ”Min död löser ju ingenting” får Emin Ahmad i rollen som Marie Antoinette bland annat säga i sitt oskuldsfulla bejakande av det demonstrerande folkets krav på frihet, jämlikhet och broderskap, de krav som utlöste franska revolutionen 1789. Som lysande representant för makt och rikedom har den vackra franska revolutionsdrottningen Marie Antoinettes olyckliga öde inspirerat till såväl film- som teateruppsättningar.
Jens Ohlin har på ett genialt sätt använt sig av henne som metafor snarare än individ för att ge näring åt de diskussioner som borde föras idag i de flesta församlingar om demokrati och om hur mänskliga rättigheter som frihet och allas lika värde kan upprätthållas i vår globaliserade tid. Mest en orealistisk ”snackis” kanske, som lite raljant framkastas i pjäsen. Eller? Emin Ahmad är fullkomligt genial i sin docklika drottningmundering med sitt naiva och endimensionella sätt att förhålla sig den verklighet som råder och som mer och mer speglar situationer vi upplever här och nu. Hennes hov utgörs av tre figurer som i viss mån karikerar var sin politisk företrädare – vänstern (Pablo Leiva Wenger), högern (Lena B Nilsson) och mitt emellan (Emma Österlöf), den senare en högst lovande praktikant från teaterhögskolan i Malmö. Den galghumoristiska pricken över iet sätter Eric Ericson som den svenske adelsmannen Axel von Fersen, som under många år var Marie Antoinettes älskare. Här karikeras han till en löjligt flärdfull, kärlekskrank och feg figur med en sådan utstuderad konsekvens att jag till slut köper tolkningen, om än motvilligt. Det är lite som att komma tillbaka till 1970-talets politiska teater och dess karikerande av maktens företrädare.
Jens Ohlins personregi har onekligen givit ett strålande resultat. Det gäller också Elisabeth Göransson i rollen som fattig och hemlös som erbjuds bo på slottet. Och nu framstår Versailles alltmer som metafor för Sverige, särskilt som drottningen snart ställs inför kravet att låta den hemlösa kvinnan ta dit sina barn också, vilket utlöser en intressant diskussion huruvida barn och vuxna är olika värda. ”Är det mitt fel att du övergivit dina barn”, får drottningen säga. Jonas Sjöqvist som beslutsängslig kung Ludvig XVI framhäver i all sin yttre prålighet den kontrast som råder mellan skal och innehåll. Kostymmakarna har sannerligen inte sparat på krutet för att ge ett yttre sken av ett 1700-talets Versailles.
Det är många ömtåliga frågor i bemötandet av dagens hemlösa, freds- och frihetssökande människor som avtäcks. För att lugna folket låter drottningen bygga en teater för mindre bemedlade (tänk flyktingförläggning) och snart en till, då ”publiken” ju inte går hem utan stannar och bara blir fler och fler. Det ”provpratas” och ”provtänks” i diskussionerna mellan de politiska företrädarna om hur de mänskliga rättigheter som revolutionens segrare ska besluta om ska tolkas och praktiseras. Mycket frågor blir det men svaren överlåts till publiken. Och man lämnar teatern med ett skruvat leende och en övertygelse om att diskussionerna som förs på scenen fortsätter utanför. För nu om någonsin är behovet extremt stort av verktyg för att definiera och försvara demokratiska värden, inte minst detta jubileumsår för den svenska tryck- och yttrandefriheten. Vad svarar man till exempel på en sådan fråga som pjäsen ställer: Om alla människor är olika kan då alla ha samma rättigheter? Går ett ja-svar på det i så fall ihop med att betrakta äganderätten som en helig rättighet. En högst angelägen, intelligent och rolig föreställning är det.
