[161105] Lättaste sättet för unga att få jobb idag är att utbilda sig för dataspelsbranschen. Det rapporteras, när jag just sitter och funderar över dockteater Sesams senaste skapelse Puttrik, som handlar om dataspelsberoende. Det kan man kalla tajming.
Jag och andra, som hellre är dockteaterberoende, är vana vid att Teater Sesams skapare och konstnärliga ledare Nasrin Barati gärna väver in dagsaktuella frågor i sina fantasifulla skapelser, även när hon bearbetar och kokar ner någon klassisk berättelse till barnteaterlängd. Parallellt med nykomlingen Puttrik finns också Lilla Drömspelet och Vägen till Bolero på repertoaren. Nu har hon skapat en egen berättelse, som hon brinner för, alltid från ett för-barnens-bästa-perspektiv. Som bollplank för sin dramaturgi har hon haft terapeuten Patrik Wincent, som specialiserat sig på just dataspelsmissbruk, föreläser på skolor och har skrivit flera böcker i ämnet, nu senast ”När vi släpper kontrollen – en bok om dataspelsmissbruk”. Föreställningen är också gjord för att tjäna som underlag för samtal mellan barn och vuxna kring den digitala kulturen, som det heter i programmet. Då tänker jag, att eftersom nu utbildningen på området sägs vara eftersatt i Sverige kanske man borde satsa på mindre våldsamma spel som kräver flera deltagare och samspel och inte utvecklar ensamspelare som i den här föreställningen. Utvecklingen lär ju knappast gå att bromsa. (Tänkt då av en som aldrig spelat något datorspel).
Puttrik handlar dock inte, som man kunde tro, om barn som överkonsumerar datorspel. Nej, det handlar om vuxnas beroende, om pojken Puttrik och hans pappa och deras relation i dagens digitala värld. Pappan har fastnat i ett spelberoende som gör att han inte har tid att umgås och leka med Puttrik på gammalt hederligt sätt, utanför den digitala världen. ”Vänta jag måste dö först”, kan svaret bli när Puttrik vädjar om sällskap. Puttrik är dock inte sämre än att han kommer på ett knep för att befria pappan från sitt beroende.
Det hela är en angelägen men tämligen enkel berättelse och kunde faktiskt ha fått lite mer tid på sig än att vara slut redan efter en halv timme. För här uppstår en hel del att ta in när perspektivet vänds och Puttrik plötsligt blir en pjäs i själva spelet. Där pågår den ständiga kampen mellan en god och en ond makt. Och vem orkar, som dessa fantasifigurer till sist klagar, dö hundra gånger om dagen….
Som alltid är det de fantastiska dockorna, styrda med säker hand av sina dockförare, som fascinerar. Puttrik själv så söt i sin tuffa uppsyn och sitt kavata och oskuldsfulla uppträdande och så två sländeliknande motståndare, alla som vanligt skickligt och detaljrikt skapade av Nasrin Barati och Sergey Mavrei. Det är ett under att denna konstform i en mysig källaroas på Chapmans Torg, där tiden tycks ha stannat upp, lyckas leva vidare och locka nya generationer till denna urgamla teatertradition. Teater Sesam laddar nu för sitt trettioårsfirande nästa år.
