[161102] Äntligen!, blev min spontana reaktion efter att ha upplevt regissören Lydia Bunks uppsättning av Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater. Äntligen något som berörde mig på djupet, både känslomässigt, visuellt och sceniskt konstnärligt, trots viss överbelastning. En uppsättning som öppnar upp mot tysk expressionism från stramheten hos Ingmar Bergman.
Carina M Johansson har gjort en hel del fina rolltolkningar på Göteborgs Stadsteater.
Gärna i närheten av det tragikomiska. Denna gång med betoning på det tragiska i rollen som den berömda, extremt egocentriska konsertpianisten Charlotte, som kommer på ett udda besök till sin dotter Eva i prästgården, där Eva, starkt gestaltad av Caroline Söderström, bor med sin man Viktor (Benjamin Moliner) och dessutom, vilket Charlotte inte känner till, med hennes andra dotter, den autistiska och rullstolsbundna Helena. Valet av aktör för den rollen är djärvt. För om Bergmans Helena (i Lena Nymans legendariska tolkning) var starkt rörelsehindrad så är Bunks Helena, spelad av cirkusartisten Kajsa Bohlin, ett under av fysisk rörlighet. Med imponerande akrobatik förflyttar hon sig ljudlöst runt, upp och ner för trapporna och runt väggarna i det stora, spöklika och symbolikladdade huset likt en kackerlacka eller likt någon av de skalbaggar som finns utställda i en monter som vittnen om Viktors lite udda hobby. Inte ett ord kommer över denna osedda dotters läppar under hela föreställningen och Charlotte väljer att alls inte lägga märke till henne. Ett fräckt och synnerligen åskådligt sätt att låta gestalta handikapp och en traumatisk relation mellan ett barn och en mor med blicken konstant vänd mot sig själv.
Det var länge sedan jag såg Ingmar Bergmans tyskproducerade film. Har valt att inte se den nu igen för att inte hamna i jämförelser. Men jag ser i Bunks scenversion en högst självständig tolkning i många avseenden, såväl regimässigt som av problematiken kring ett konstnärskap som mest haft administrativt men inte något känslomässigt förhållande till de två flickebarn som blivit till och som här vid tillfälle representeras av två docklika marionetter. Flickornas kärlek till sin vackra men känslomässigt onåbara mor är ju plågsamt obesvarad, vilket tydliggörs på olika sätt. Charlotte, som i Carina M Johanssons nyanserade tolkning, framstår mer som barn än sina döttrar. Väl försedd med mentala skygglappar släpper hon inte ens fram tanken att Helena kan ha något att göra med den mardröm som resulterar i uppgörelsen mellan henne och dotter Eva.
Plågsam framstår också relationen mellan Eva och hennes man Viktor, vars känslor cementerats genom förlusten av den fyraåriga sonen Erik. Att låta gossen rent fysiskt gå igen på scenen genom hela föreställningen tillhör de mer övertydliga inslagen, som ändå visar på en avstannad process hos alla inblandade och förstärker Evas religiösa övertygelse med sina övernaturliga inslag. Vissa scener hackas upp som frusna ögonblick, som vid den nervösa välkomstmiddagen. Det är mycket i den här förställningen som både förbryllar och roar. Säkert kan mången karriärförälder känna igen sig i Charlotte, inte minst finns väl inslag av författaren själv. I den uppgörelse som Eva tvingar fram med sin mamma framstår båda som offer, särskilt som modern väljer den fegare utvägen att fly. Mycket teater är det, ibland lite i mesta laget. Men det köper jag. Jag kommer plötsligt att tänka på den fantastiska dansföreställning som Camilla Eklöf på Regionteater Väst gjorde för något år sedan av Strindbergs Spöksonaten. Så när höstlöven mot slutet virvlar in i mängder över den oerhört genomtänkta och överbelastade scenografin på Stadsteaterns stora scen så sammanfattar sig denna föreställning också mer som en regelrätt spöksonat.
