[161025] Två nya dansverk har intagit Götborgsoperans stora scen. De bjuder på en helkväll med en rikedom av koreografisk fantasi, lekfullhet, allvar och symbolik, som bekräftar husets danskompanis suveränitet. Extra lång paus krävs mellan verken Kodak och Icon för att applicera 3,5 ton lera på scenen till Antony Gormelys scenografi.
I det längre av de två verken, det kallat Kodak, som mycket riktigt anspelar på det berömda kameramärket, har den norske stjärnkoreografen Alan Lucien Øyen knutit an till filmens storhetsepok. Verket är en fortsättning på hans förra verk på Göteborgsoperan, If we shadows have offended, som också det handlade om att rensa bort vissa minnen och bara behålla de goda. I verket Kodak utvecklar Øyen vår tids besatthet av bilder. Verket är fyllt av referenser till 1950-talets ikonografi inom reklam och populärkultur, som Disney-figurer, filmstjärnor, filmmusik och TVs inträde i en ljussättning som höljer scenen i en suggestiv dimridå. Den inledande scenen föreställer också en ensam man vid en telefonkiosk i ett drömlikt stadslandskap. Sen följer ett flöde av scener som berättar om drömmar, minnen, möten i en lättjefull 50-talsanda, men här tillstöter ett problem. Øyen kom till dansen via teatern och har därför utvecklat en berättande koreografi som bygger på dialog både med text och rörelse. Det pratas därför mycket och trots att det sker på amerikanska är det svårt att uppfatta. Vill man hänga med i dialogen är man hänvisad till textremsan ovan scenen. Men att flacka med blicken från scen till remsa går ut över båda och framför allt över det viktiga, själva dansen, och man tvingas i stort sett välja – texten eller dansen. Valet faller självklart på dansen av denna fenomenala internationella ensemble av dansare, som inte tycks ha några fysiska hinder för sin förmåga. Mellan de pratiga scenerna förekommer dock ett antal fantastiskt fina, rena dansnummer, från en ensam till två eller flera dansare tillsammans. Som kulmen en härligt rolig och energifylld koreografi till välkända jazztoner med tio dansare i varierande kostymeringar, som alla anspelar på tiden och temat. Det är ju ändå dansarna som är den stora behållningen. Alan Lucien Øyen är huskoreograf på Den Norske Oper a& Ballett och ledare för det egna kompaniet Winter Guests. Hans verk If we shadows have offended får nypremiär på Göteborgsoperan i januari 2017.
Det gemensamma temat för de nu aktuella dansverken är ju vårt förhållande till bilder och behovet av ikoner och de frågor det ger upphov till. Tanken med verket Kodak är att förmedla en känsla av att bläddra i ett fotoalbum, att minnas gångna tider med sina förebilder, idoler och vad som kommit att ersätta dem. Kopplingen till den ibsenska livslögnsfilosofin kan skönjas. I verket Icon blir frågan särskilt brännande då den anspelar på den ikonoklasm, dvs förstörelse av kulturarv, religiösa eller politiska byggnadsverk och bilder, ikoner, som ägt rum genom historien och just nu pågår i Mellanöstern i syfte att utradera ett folks eller en grupps kulturella identitet.
I skapandet av ikoner har leran haft betydelse genom hela mänskligheten. Besök bara ett museum, till exempel det över läkekonstens grekiske gud Asklepios, med sin mångfald av avbildade kroppsdelar i miniformat som offrats till guden i hopp om läkning. Därifrån till större figurer av mänskliga kroppar, gudar, gudinnor befäster genom historien betydelsen av bilder, avbilder, som dock inte anammas inom alla religioner. Inför verket Icon är scengolvet delvis täckt av ett lager utkavlad lera och runt om tolv grupper av små lerfigurer. Dansarna, nu iklädda tygrika, luftiga, orientaliskt besläktade dräkter, sätter snart fötterna i och förstör dessa figurgrupper. Här följer en underskön passage av dansare i grupp som tycks virvla runt likt höstens löv, ömsom tätt sammanträngda i grupp, ömsom ensamt svävande, separerade från gruppen. Det är oerhört suggestivt. Snart följer en scen av särskild kraft, två kvinnliga dansare som drabbar samman i ett våldsamt slagsmål, som representanter för var sin sida i en konflikt. En annan grupp dansare formerar sig till en sittgrupp, likt skulpturer på ett tempelpediment och blir så också, när övriga dansare täcker deras kroppar bit för bit med utskurna flak av lera de hämtar från golvet. Det här är ett verk av idel överraskningar och effekter i ett underskönt musikaliskt landskap från musiker som efterhand synliggörs och som ingår i Larbis eget kompani, Eastman, som också medverkar. Det är nyskriven musik av bland andra japanskan Anna Sato och framförs live av musiker och sångare från Italien och Japan.
Det är för mig oklart om gruppens namn Eastman har något samband med den George Eastman som en gång grundade företaget Eastman Kodak Company som efterhand endast fick heta Kodak rätt och slätt. Icke desto mindre så är det en välmatad och konstnärligt rik afton som väntar besökare till denna mastiga dansdiptyk.
