[161023] En roman med kryptisk titel som symboliskt gestaltas i huvudpersonens trauman. Tolvåriga Alice rycks upp från sin trygga barndom och tvångsförflyttas till Kristianstad av sin far strax efter att hennes mor har dött. Det är september 1969 och en orkan drar in över Skåne när pappa, dotter och mormor färdas i Volkswagenbussen till nya hemorten och de blåser nästan av vägen.
Det här är en hemsk berättelse på flera sätt. Inte bara för flickan Alices psykiska sammanbrott vilket leder till att hon isolerar sig hemma i sängen; vägrar att gå i den nya skolan, vägrar att prata, vägrar att äta. Också faderns förtvivlade maktlöshet är kuslig. Och inte bara har Alice mamma dött, genom att åskan slog ner i henne. Mormodern dör också kort efter att de kommit till Kristianstad.
Alice blir helt ensam. Tycker hon själv. Pappan har hittat en ny kärlek i den mycket yngre kvinnan Maud som han förlovat sig med. Alice hatar henne – men också Maud är frånvarande, hon befinner sig på Las Palmas där hon arbetar. Jag får en förnimmelse av Stig Dagermans roman ”Bränt barn” i hatet gentemot den nya styvmamman.
Bakom sig har Alice, pappan och mormodern lämnat släktgården i Gustafslund på Österlen där de bedrivit fruktodling och äppeldoften sitter kvar i folkvagnsbussen ; Gravensteiner, Alice och James Grieve är äppelsorter som finns i deras minnen men också sorgen efter moderns plötsliga bortgång finns kvar.
Den kan man inte flytta bort ifrån. Vilket kanske Richard – Alices pappa – hade trott.
Men att lämna ett livsverk som han har gjort, är att betala ett högt pris.
”Kanske hade det varit ett misstag alltihop, ett hopplöst företag att omvandla en odlare med egen gård till anställd livsmedelsarbetare på bara några veckor” som han tänker på ett ställe.
De lämnar alltså ett tryggt liv bakom sig och kommer till nybyggda vita enplansvillor i ett nyanlagt bostadsområde några kilometer utanför Kristianstad. Men Alice vill inte delta i det nya livet. Det känns som hon har hål i magen av ångesten. Det ordnas möten med skolpersonal och läkare för att få henne dit men hon vill bara inte. Det enda som skänker viss glädje är att studera Änglaflickan genom gluggen i persiennen. Hon som finns utanför på gården. Det visar sig efterhand vara hennes granne, en flicka vid namn Boel, som hon skulle ha suttit i samma dubbla skolbänk som.
Romanen består av korta kapitel berättade utifrån Richards och Alices perspektiv. Men berättat av en allvetande romanröst i tredje person. Bokens titel syftar på att det har spekulerats i att Sveriges lägsta punkt, mer än två meter under havet, skulle ha legat i närheten av Kristianstad. Som till stor del byggdes en gång på gammal sjöbotten och skyddades med en vall. I Alices drömmar kommer symboliken i gestaltning av att hon tycker sig vara i en underjordisk grotta, vid ett tillfälle. Vid ett annat tillfälle befinner hon sig under vatten.
”Strömmen blev starkare och förde henne mot en sänka. Skålningen i botten var täckt av stora röllakansmattor i rödgula nyanser. På mattorna stod ett möblemang hon kände igen: fästmanssoffan med det böljande ryggstödet, den gula golvlampan och rökbordet. På en stolpe, som såg ut att höra till en brygga, satt skylten med texten HATTMODIST Tora Nilsson Hansson.”
Som var hennes döda mormor.
Det är inte alltid att symboliken fungerar så bra – den känns lite långsökt ibland. Liksom bokens gåtfulla titel kan Alices trauma vara lite svårtolkat. Hennes far Richard åker ifrån sin deprimerade tolvåring för att ta flyget från Kastrup till Kanarieöarna för att rädda förhållandet med Maud som skrivit ett illa maskerat slutbrev till honom.
Alice vägrar att följa med.
Men berättelsen är inte slut där. Hur det slutar får ni läsa om själva.
Tanken föll mig att texten nog skulle passa som pjäs. Två huvudkaraktärer och endast två tre korta scener, med mindre än en handfull resterande personer, skulle göra sig väl på en scen. Språket flyter bra och är vackert på flera ställen, nästan sensuellt ibland med metaforer som överraskar. Som t ex:
”Gick man nära träden såg man att blomknopparna just hade lämnat ballongstadiet och vecklat ut sina rosaådrade blad.”
Synd bara att det förekommer en del korrekturfel. Men det är en bok som tar itu med angelägna saker som hur människor egentligen mår av att drabbas av sorg och tvångsförflyttningar i den känsliga åldern av tidig pubertet.
