[161017] Man får ta ett par rejäla spadtag i vår dramatiska kulturhistoria om man vill hamna rätt i ställningstagandet till Göteborgs Dramatiska Teaters version av en klassiker, en ikon, ett stycke kult – Tårtan! Carl Johan de Geers och Håkan Alexanderssons skapelse för TV från 1972 med premiär året därpå, en barnproduktion som delade Sverige mitt itu.
Detta gjorde man i en period formligen inlagd i krav på ”politisering”, det var Fria Proteaterns och protestsångens tidevarv, det var en period när konsten ålades finna lösningar på allting, när varje ny produktion förväntades vara världen och världens problem. Det var en tid när man skulle ha rätt rött.
Mitt i denna tvångströja visar de Geer och Alexandersson en imponerande integritet när de gräver ner sig i hantverkets grundförutsättningar och tar existentiell utgångspunkt i det absurda. På det sätt Albert Camus hanterar begreppet i Myten om Sisyfos, men med den skillnaden, att när den förre lät sin hjälte var dag rulla stenen upp för berget för att därefter se den rulla ned igen är det nu ett antal tårtor som på olika sätt ”pajar” i det café tre fattiga sjömän fått sig förärat av en äldre dam som så att säga – givit upp.
Hon är mycket ledsen.
Det är också en tragikomedi som hämtar stoff från Samuel Beckett, även om spelstilen i såväl TV-produktion som på Dramatiskas teaterscen låter en minnas såväl Buster Keaton som Helan och Halvan, men mer Keaton, liksom bröderna Marx, ja, allting egentligen som man befriande hjärtligt kunnat skratta åt.
Luffarna i I väntan på Godot kommer inte ur fläcken, riktigt så illa går det inte för Janos, Frasse och Hilding, men efter sin kringelresa inom Bageriets fyra väggar är de trots det tillbaka på ruta ett och:
vad har kan vi lära av detta, skulle man kanske frågat sig på sjuttiotalet.
Inte ett pink, om sanningen skall fram. Livet går i cirklar (som det fascinerande åskådliggjordens i Christopher Nolans Interstellar från 2014) och det gäller att balla ur så lite som möjligt. Man får kämpa på, precis som Woody Allan ännu en gång låter sina stackars människor traggla vidare i samma gamla hjulspår i luftiga Café Society. Man vill så gärna tro att livet rör sig, helst framåt, men det är kanske inte alltid så.
Man får så oändligt mycket mer ut av existensen om man kan erkänna att den bara svårligen låter sig påverkas. Att man kan iaktta den och hitta metoder för att skildra den och på det sättet bli lite klokare dag för dag, kanske till och med lyckligare, vilket Camus menade Sisyfos var, eller vi måste föreställa oss att han var.
Han hade i alla fall någonting att göra.
Viktigare var emellertid att han förmådde vara, bära sitt öde, tungt som sten. På samma sätt som konsten måste vara, vila i sin förmåga, vara stilla, skildra – för att få oss att förstå.
Det viktiga är att man drömmer, att man hela tiden förlänger drömmen och visst kan man se Tårtan som ett utsökt stycke dagdröm – var det här verkligen något som hände eller framstod det bara som att det hände, var allt detta ingenting annat än ett alldeles orealistiskt resultat, på grund av något otillåtet dopningspreparat som kunnat förvisat konstnärerna från vidare tävling (det fanns de som ville förbjuda Tårtan!) – dessa sjömän, Therese Johaug gånger tre?!
Eller var det Freuds fel alltsammans?
Frågor på det?
I backspegeln konstaterar man, att de båda upphovsmännen och deras medarbetare, som den gången inte hade en aning om vad de var på väg att åstadkomma, lyckades gripa tillbaka till det sanna hantverket, tillsammans med förmågan att vara i nuet, styrkan att kasta ifrån sig viljan och den ofta så förfelade ambitionsnivån, odlandet av en kunskap som inte låter sig formuleras förrän i efterhand, i Hegelsk anda (Minervas uggla flyger i skymningen).
Eller för att gripa efter ett annat berömt citat:
”Historien utspelar sig första gången som tragedi, andra gången som fars”.
Inte så på Göteborgs Dramatiska. Tragedin ligger förvisso och molar i ”bak”grunden, men man visar mästerstycket, vilket är större, att upprepa farsen i form av ännu en fars – igen!
Det här uppsättningen kommer att bli ännu en klassiker, det ligger ännu ett Sisyfos-arbete framför alla medverkande som en belöning för deras förträffliga insatser – prestationer som tecknar ett sant pärlband av nyanser över originalet – varför de nu har att se fram mot turné efter turné efter turné…
Tårtprojektet skulle man rentav kunna kalla det!
Den resan kan bli riktigt lång men uppsättningen av Tårtan visar samtidigt, att Göteborgs Dramatiska Teater redan hittat hem.
