[161014] 
Det är lika bra att krypa till korset direkt. Jag är passionerat förtjust i mat och matlagning. Hur jag förhåller mig till mat och värderar mat har kommit att prägla en stor del av min personlighet, av hur jag ser på mig själv och på livet.
Och allt är Bosses fel.
Bosse var, när jag mötte honom, en före detta kock som arbetade som sköterska på Lillhagens sjukhus i Göteborg. Eller var det Sankt Jörgen?
Den korta versionen är att han sökte en inneboende och jag nappade. Jag hade nyss flyttat hemifrån och kunde inte ens koka ägg.
Det var inte så att Bosse lärde mig hur man lagar mat. Kanske gjorde han det men det är inte det jag minns.
Han lärde mig ett förhållningssätt. Han väckte min lust. Där och då blev jag en outsider också i mitt val av mat och dryck.
Jag brukar berätta historien (den långa versionen) med jämna mellanrum. Hur glädjen i att sitta tillsammans och dricka en kopp nybryggd espresso och ta en skiva nybakt bröd med färskt smör som pålägg under den milda kökslampans sken för alltid sitter fastetsat i mitt minne. Kunde det bli bättre?
Det här var i början av 70-talet. Då stack man inte ut genom sina matvanor eller sitt förhållningssätt till mat. Inte ostraffat. Så det var en akt av befrielse, av identitetssökande i mitt nyväckta intresse för mat.
Det kom att påverka vilka som blev mina vänner, vad jag kom att intressera mig för. Det kom att prägla mig. Och för detta är jag Bosse evigt tacksam. Han gav mig en av de största gåvor någon människa gett mig.
Så mat är viktigt. Och jag frossar i kokböcker. Inte som receptsamlingar, det har jag alldeles för många böcker för, men jag läser dem som jag läser romaner och fackböcker. De säger mig något om mig själv och min tid. Om vad som är viktigt.
Jag är rätt grinig när det gäller kokböcker. Står knappt ut med alla trendanpassade, ekonomiskt välkalkylerade kokböcker som dominerar den svenska kokboksutgivningen. De är för det mesta passionslösa och i ärlighetens namn rätt trista, oavsett om de fokuserar på amerikansk mat, en särskild ingrediens eller på ett nytt sätt att gå ner i vikt.
Landet är för litet för att tåla kokboken som reseberättelse, kokboken som memoarer, kokboken som en berättelse om ”den andre”. Och vi ser sällan kokböcker som ger oss en djupare inblick och kunskap, som gör våra liv lite roligare.
Men Mathias Dahlgrens ”Hemkunskap” (Bonnier Fakta) är en sådan bok.
Lite överraskande då Bonnier Fakta, som ett av tre stora kokboksförlag i Sverige, enligt min uppfattning är det garanterat tristaste, mest kalkylerande och faktiskt fegaste kokboksförlaget. Men så kommer initiativet från Mathias Dahlgren själv, inte från Bonnier Fakta.
Hemkunskap är en blinkning till vardagen, hemma, efter jobbet. En överraskande passionerad och klok bok om mat, starkt influerad av asiatisk matkultur och med fokus på smaker. Hur du höjer upplevelsen genom att arbeta med smaker, leka med kombinationer. Men det är inte en asiatisk kokbok. Den är fast förankrad i den svenska mattraditionen för så ser den ut idag. Vi lever i ett av de mest öppna länderna i världen när det gäller matinfluenser utifrån och det har gynnat oss enormt sett till utbud och kvalitet.
Det finns en enkelhet i anslaget, en lätthet i detaljerna som gör den väl lämpad för nybörjare och unga människor på väg ut i livet.
Här finns inget av ”det här måste du kunna för att lära dig laga mat” eller tips om de enklaste och billigaste stapelrätterna. Ändå är det enkelt och billigt, om man vill.
Boken har tydliga instruktioner och recepten är lättillgängliga och håller vad de lovar. På vägen får vi dela centrala erfarenheter som hur man förbereder sig, hur man hanterar tid i köket, hur och varför man håller rent och vilka genvägar man kan ta, och uppmuntras ta. Mat är inte märkvärdigt. Ändå är mat just det. Och man kan ha en sämre mentor än Mathias Dahlgren.
Ett litet smolk dock. Tonen, i synnerhet i början, när Mathias Dahlgren tipsar om köksredskap och ställen att köpa bra råvaror på, liksom den insprängda artikeln av Mats-Erik Nilsson om framtidens mat, sätter en bra ton men är väldigt mycket Stockholmsfixerad och väcker mina fördomar om Södermalmska medelklassvanor till liv. Ta det som en randanmärkning från neanderthalaren i mig.
Hemkunskap är en bok att varmt rekommendera. Kanske särskilt till dem som inte får dela lägenhet med Bosse när de flyttar hemifrån.
