[161009] Steve Sem-Sandbergs Stormen är en ytterst sinnrikt vävd berättelse, löst baserad på Shakespeares komedi med samma namn, men med en helt annan verklighetsanknytning genom att Sem-Sandberg liksom i tidigare romaner aktualiserar förtrycksmekanismer från nazismens tid och verklighet.
Romanen utspelar sig som sig bör med tanke på allusionen på Shakespeares på en ö, men inte belägen i något fjärran hav utan i det norska kustbandet. En dag anländer en man till ön, på spaning efter ett förflutet som efterhand rullas upp i romanen. Andreas har tillsammans med sin syster Minna vuxit upp som fosterbarn till Johannes, som nyligen avlidit och det är nu Andreas uppgift att ta hand om arvet, huset, men också en mängd dokument och fotografier.
Återblickarna går mer och mer tillbaka till en tid då ön kontrollerades av en drömmare med ambitioner att förbättra människorna med hjälp av joniserande strålning. Kaufmann bygger upp ett modellsamhälle, Sem-Sandberg beskriver det, eller en del av det, som en falangstär, alltså ett kollektiv som huvudsakligen lever på jordbruk, ett inslag i utopisten Fouriers tänkta idealsamhälle. Men Kaufmann har andra böjelser, han är nazist och blir medlem av Vidkun Quislings förrädarregering. Han börjar också ta hand om judiska barn som erbjuds en skyddad lantlig vistelse på den kaufmannska ön.
Det visar sig att Andreas och Minnas riktiga föräldrar som lämnade ön mycket hastigt i början av 1960-talet och bosatte sig i USA bedrivit någon typ av underrättelseverksamhet. Det framkommer också att de sannolikt försökt komma tillbaka och hämta barnen men att de, fortfarande sannolikt, omkommit i en flygkrasch som barnen får beskrivna för sig, och där brinnande passagerare från planet blivit hängande i träden.
Det som gör starkast intryck på mig som läsare är Andreas försök att få rätsida på sin syster Minnas öde. Hon är död sedan en tid, och frågan är om hon dog genom en olyckshändelse eller om hon möjligen tog livet av sig. Och i så fall varför. Det växer fram en fin berättelse om två syskons starka inbördes beroende i en omvärld som mäktigt nedtyngd av ett förflutet som är sårigt och smärtsamt för många på ön sluter sig för dem eller framstår som gåtfull och hotande.
Efter kriget har Kaufmann suttit i fängelse, han är nu också avliden, men det finns medarbetare kvar. Underliga beroenden mellan dem och syskonen blir synliga, man anar ett incestuöst motiv. Berättelsen glider fram i ett ibland påfrestande dunkel, det förtigna förflutna och plötsliga hämndaktioner mot sådana som antas förvalta Kaufmanns idéer bryts mot varandra.
Som i Shakespeares pjäs har vattnet en stor symbolisk betydelse, här finns spelet mellan ytan och djupet, mellan att se öppna horisonter och en dyig bottens mörker. En viktig gest blir när Minna slår ut gift i hästarnas vattenho. När det mesta klarnat och försoningens eld fått brinna kommer Andreas att ta sin tillflykt till vattnet.
Stormen är ingen lättillgänglig roman, den är inte lika skarp i berättelsens konturer som till exempel Sem-Sandbergs med rätta hyllade De fattiga i Lodz. Det är en roman med fördröjd verkan, en bok att fundera länge och eftertänksamt på.
