[161009] Den amerikanska filmen och tidiga rockidoler tände under 1950-talet i unga svenska hjärtans djup en sugande längtan efter äkta amerikanska jeans. Att Jan Guillou väljer att kalla den sjätte delen av sin romansvit och krönika över den norsk-tysk-svenska familjen Lauritzen för just Äkta amerikanska jeans är lätt att känna in sig i för den som var med när det begav sig. Och kanske dessutom av oförstående föräldrar fick ett par svensktillverkade jeanskopior i trist tyg och med taskig skärning. Säg Algots, det räcker!
Släktkrönikan som litterär genre är fylld av monumentala förebilder som Manns Huset Buddenbrook, Galsworthys Forsytesaga och i Sverige Mobergs utvandrarsvit eller Delblancs oändligt tragiska Samuelsböcker. I den divisionen spelar inte Jan Guillou, vilket blir smärtsamt tydligt i den här delen av hans svit. Egentligen överger han släktsageperspektivet så gott som helt och hållet för att i stället skriva en berättelse om den år 1944 födde Eric Lauritzen, som har mycket stora likheter med Jan Guillou själv. Detta är såvitt jag kan se helt och hållet en kronologisk redogörelse för Erics, eller Jans, barndom och första ungdomsår, avfattad på Guillous vanliga gråmelerade, lätt omständliga, men ändå vårdade litterära språk. Allt i ett barnperspektiv som i längden, och den är lång, blir alltför begränsande.
Det verkar som om Jan Guillou själv känt av bristerna med det här sättet att skriva. I en sidohandling låter han göra gällande att boken skrivits redan 1968, men då efter granskning av släktingen Johanne, kritiker på Dagens Nyheter och huvudperson i förra boken i sviten, Blå Stjärnan, inte ges ut. Först nu sker det alltså, och då får man väl tänka sig att författaren räknar med läsarens överseende för bokens brister, eftersom den skrevs för länge sedan av en orutinerad och osäker upphovsman. Kanske det funkar, det finns ju snälla människor.
Det bör ändå sägas att för nostalgiskt lagda är boken en intressant återblick på det femtiotal där den tidens Mellanösternkris handlade om kontrollen över Suezkanalen, där Sverige tog silver i fotbolls-VM och där Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning. Den tonårige Eric gör erfarenheter som förvisso hör åldern till, inte minst när det gäller sexualiteten, han lyder ett dåligt råd från en kompis, som snart inte längre är någon kompis, och går småbrutalt fram mot en flicka som är intresserad av honom. Ett intresse som raskt byts i avsky.
Hur nära skildringen av Erics mor ligger Jan Guillous egen mors livsöde vet jag naturligvis inte, men det är ett intressant litterärt porträtt av en kvinna som uppenbarligen var i otakt med tiden och hade svårt att hantera de skiften som livet utsatte henne för. Den man hon gift sig med misshandar regelbundet Eric, man känner igen motivet från Guillous Ondskan, och när de skilt sig hamnarhon på ekonomiskt obestånd. Det reder dock upp sig någorlunda, och hon kommer att bli en god rådgivare åt sin son, inte minst när det gäller hur kvinnor förväntar sig att bli bemötta.
Frågan är väl nu hur Jan Guillou ska ta det här vidare. Kommer han att kunna återvända till den bredare familjekrönikans format från de tidigare volymerna i sviten, eller blir skildringen av 1900-talets följande årtionden en fortsatt lätt romanmaskerad självbiografi. Den som lever får se.
