[161007] Att åldras hör väl inte till livets stora glädjeämnen, men man kan ju försöka se det från den lättsamma sidan. Det är vad den finlandssvenske författaren Claes Andersson försöker sig på i Stilla dagar i Mejlans, och resultatet blir både småkul och tänkvärt.
Claes Andersson, som är född 1937, har under ett antal decennier hört till de där omistligt värdefulla författarna som i Finland skriver på svenska och därmed både berikar och fördjupar språket. Ofta har de ett distinkt och i jämförelse med rikssvenska författare välsvarvat och liksom avrundat och avklarnat språk som är mycket njutbart.
Claes Andersson har givit ut mer än tjugo diktsamlingar och sex romaner. De två senaste handlar om Otto, en nu äldre herre som företer betydande likheter med författaren själv. Claes Andersson har under sin författarkarriär också varit verksam som läkare, psykiater närmare bestämt, och har ifrån den erfarenheten hämtat en uppdriven känsla för hur tillvarons sociala och psykologiska gränser har ett vidare omfång än man kanske vanligen tänker sig i en välordnad borgerlig vardagstillvaro.
Titeln Stilla dagar i Mejlans är förstås en passning till Henry Millers klassiker Stilla dagar i Clichy. Där handlar det om en ung författare, här alltså om en mycket äldre, som inte vistas i stadsdelen Clichy i Paris utan i stadsdelen Mejlan i Helsingfors. Där tar han tappert kampen mot kroppens skröplighetssignaler medan han också tänker tillbaka på signifikanta inslag i det liv som gått.
Läkaren Claes Andersson har ju goda förutsättningar att med sakkunskap och inte sällan med en detaljrikedom som nog kan kännas lite äcklande redogöra för diverse symptom, inte minst sådana som kommer till uttryck genom att kroppens tätningar och packningar slutar fungera – eller börjar fungera mycket mer effektivt än vad som är meningen.
Otto ser med drömsk intensitet tillbaka på hur han en gång krigat med sitt förlag för att få loss lite pengar till en resa eller en konferens, och med all den vrede som hör till när man ser tillbaka på vad man borde gjort men kanske inte riktigt vågade läxar han upp förlagsredaktörerna som uppbär betydligt mer i lön än den stackars författare vars arbete de lever på kan påräkna i arvode.
Med sälta kritiserar han den vårdapparat där han blir sittande en hel natt med stinn och sprängande blåsa när det tagit stopp i kisseriet. Förhållandena i Finland och Sverige verkar vara ganska likartade med vårdkriser och vårdköer. Otto tar sig förbi kön genom att gå till en privat urolog, men det blir dyrt och operationen som behövs har han inte råd med. Så det blir att vänta i den offentliga kön igen.
Stilla dagar i Mejlans är en roman, men lyrikern Claes Andersson syns till här och där, i korta avsnitt kallade bilder mellan kapitlen. Så här kan det låta:
”Meningen med att vi finns är att försvinna. Vi blir till ur intet för att växa, utvecklas, åldras, förkalkas, nedbrytas, poleras, gnuggas, filas, stympas, amputeras, slitas ner, ruskas om, uppradas, numreras, DNA-kodas, vägas och mätas, genomlysas omfamnas, inlemmas, uppslukas, förgasas, och bländas för att senare bortskuffas, utstötas, torteras, misshandlas, utpressas, förminskas, avskedas, upplösas och försvinna/…/ Allt vi mindes, avbildade, beskrev, kände, hatade, älskade och längtade till har försvunnit med oss som fanns här bara för att uppfylla meningen med att vi fanns, som var att försvinna.”
Som framgår är Claes Anderssons Otto materialist, han står till vänster och talar varmt om välfärdsstaten. Han berättar om hur de stora psykiatriska sjukhusen lades ner på åttio- och nittiotalen, och hur, precis som i Sverige, de patienter som skulle klara sig själva med samhällets stöd och hjälp visserligen lämnades åt sig själva men blev utan det mesta av den avsedda hjälpren från samhället när nittiotalskrisen slog till.
Till slut får Otto sin operation. Han får vara med om den där besynnerliga upplevelsen som så många vittnat om, hur man känner att man lämnat livet och svävar fritt i en ljus, varm och lyckogenomströmmad eter. Den är utan verb, konstaterar Otto, det händer ingenting, ingenting ska längre göras.
Om Otto återvänder? Ja, det förefaller väl sannolikt, eftersom den här boken föreligger. Och för att livet om man får chansen trots allt är mycket bättre än alternativet.
