[161005] Det är få författare som jag läser med en sådan koncentration att jag liksom fastnar och bara precis kippar efter luft innan jag förvinner ned i boken igen. Sedan dras jag upp av verkligheten och är precis lika yr och ställd som vilken gädda som helst.
I Blåst! har Liffner, precis som i sina andra romaner, friskt blandat verklighet och dikt, på ett sådant sätt att läsaren (antagligen) känner sig manad att googla och ta reda på ungefär vad som är på riktigt och vad som bara är ett utslag av Liffners fantasi. Detta är svårt att avgöra, även med Google till hjälp.
Här kretsar historien kring syskonen Brontê som barn, och hur de på barns vis skapar en fantasivärld som nästan tar över den verkliga. Tolkien finns med på ett tidsplan, och världen han skapade ligger inte långt från de begåvade barnens, ja, det är till och med så att läsaren kan fundera på vem som egentligen var först.
Miljön är dels första världskriget, dels Yorkshire, en utgrävning på sextiotalet och så ett mer nutida plan. Det myllrar, både i historien och i läsaren. Det är svårt att hålla isär alla trådar.
Ändå tappar jag aldrig fokus. Liffners prosa är lekfull men akademisk (vilket borde vara en självmotsägelse) och även om hennes gestalter är en smula parodiska så fungerar de ändå som en fluga som ska få fisken att nappa. Kort sagt: Jag hade önskat att karaktärerna var lite mer komplexa, kanske också en aning färre. Ändå är jag betagen, fångad, jag halas upp som den där gäddan, och verkligheten efter läsningens slut känns syrefattig.
Den här boken behöver jag inte säga så mycket mer om egentligen. Den är fantastisk. Läs!
