[161003] Bruce Springsteen är rockikon och har miljontals fans världen över. Men han är människa som alla andra. Som lider av manodepressivitet och äter psykofarmaka. Hans liv började nästan i fattigdom men numera är han mångmiljonär flera gånger om. Den här boken är hans egna ord om den fantastiska livsresa han gjort. Och en förklaring till hur han blivit den han är.
Han föddes i den lilla staden Freehold, New Jersey den 23 september 1949. På pappans sida var släkten irländare och på mammans italienare. Det var en stor släkt, som bodde i fem hus intill varann vilka löpte som ett L, skriver han men i det hus Bruce bodde med sina föräldrar Adele och Douglas Springsteen och den ett år yngre systern Virginia huserade även farföräldrarna och hunden Saddle.
De bodde allihop i farmors och farfars hus och då pappans storasyster dödats av en lastbil vid fem års ålder behandlade farmodern Bruce som det första barnet i hemmet sedan dotterns död och skyddade därför Bruce från alla faror. Det blev till en konflikt mellan farmodern och Bruces pappa detta överbeskydd.
”Vi var inte långt ifrån fattiga, men jag tänkte aldrig på det” skriver Bruce. De hade kläder, mat på bordet och sängar att sova i. Hans mamma jobbade som advokatssekreterare och pappan arbetade på Ford.
Bortskämd av sin farmor kunde Bruce utnyttja det genom att titta på TV till tre på nätterna och sova till tre på eftermiddagen. Väl i skolåldern hade han svårt anpassa sig till ett schema och då ingrep hans mor och såg till att familjen flyttade till ett eget hus, fyra kvarter bort från farmodern, vilket inte lille Bruce gillade. Han tog varje tillfälle i akt att bo hos farföräldrarna. ”Deras hus var mitt verkliga hem och de kändes som mina riktiga föräldrar” skriver han.
Men detta överbeskydd förstörde honom, skriver han, och han fick sätta upp gränser för sig själv som kunde möjliggöra ett normalt liv i fråga om relationer i vuxen ålder. Och det sände ut honom på ett livslångt sökande efter en unik plats som var hans egen och gav honom en bottenlös hunger som drev honom in i musiken.
Musiken ja. För att hoppa fram till den. Klart är att Bruce Springsteen var formad av de arbetarklassideal som fanns i USA på 50-talet och han stod närmast sin mamma men hade väldigt svårt att nå sin far, som var en bitter och missnöjd knegare som satt med sexpacksöl och cigarretter vid köksbordet på kvällarna och öste spydigheter över sonens ambitioner att bli musiker och artist. Skolan var inget för unge Bruce och inte heller de få ströjobb som gav fickpengar. Hans livs dröm väcktes av Elvis framträdande i Ed Sullivan show 1956 på TV och så småningom The Beatles genombrott i USA. Som han skriver i inledningen av bokens förord:
”Jag kommer från en nöjesstad vid kusten där det mesta präglas av ett lite bedrägligt skimmer. Det gör jag också. I tjugoårsåldern var jag knappast någon muskelbilsrebell, utan en gitarrist på Asbury Parks gator och redan en fullvärdig medlem bland dem som ”ljuger” i sanningens tjänst…artister, med litet a. Men jag hade fyra ess i ärmen. Jag hade min ungdom, nästan tio års erfarenhet av skoningslösa barspelningar, ett bra gäng lokala musiker som förstod vad jag ville göra på scen och något att berätta.”
Det blev så småningom grupper som han spelade i: Castiles, Steel Mill, Bruce Springsteen Band – ett slags början till E Street Band – men första skivkontraktet han fick var som soloartist. ”Greetings from Asbury Park, N.J.” hette första LP:n som kom i januari 1973. Mike Appel var mannen som fick honom att skriva på ett slavkontrakt, visade det sig sedermera – även om han skriver att han aldrig ändå har kunnat hata denne man som gav honom chansen en gång.
I september 1973 kom andra LP:n ”The wild, the innocent & The E Street shuffle” och här fanns konturerna till E Street Band även om namnet inte började användas förrän året efter. LP:n ”Born to run” var ju det stora genombrottet 1975 och om det finns det utförligt beskrivet, inte minst hur han gick tillväga när han skrev titellåten som blivit ett signum för honom och ett slags signatur för hans generation i såväl USA som Europa.
Sedan tog det tre år till innan nästa album ”Darkness on the edge of town” och det berodde på att han fått kämpa för att bli fri sitt första usla skivkontrakt. I det sammanhanget samt i många andra hade han god hjälp av sin vän och själsfrände och mentor Jon Landau, som en gång var journalist och skrev att ”han hade sett rockens framtid och den heter Bruce Springsteen”. Jon Landau var så småningom Bruce medproducent och manager.
Bruce Springsteen & The E Street Band har ju gjort sig kända för sina långa scenframträdanden – över tre timmar oftast – och kemin mellan bandmedlemmarna har varit unik. Ett fåtal medlemsbyten har skett. Little Steven van Zandt lärde Bruce känna redan 1967 på barspelningarna vid Asbury Park och han prisar deras vänskap, som dock har haft lite dalgångar. Nils Lofgren ersatte Steven under ett antal år men numera är båda fasta medlemmar i bandet. En annan Bruce kände tidigt var keyboardisten Danny Federici, som gick bort i cancer 2008, och som stod honom nära – men den kanske största kemin hade han ihop med saxofonisten Clarence Clemons – bandets enda svarta medlem – och när han gick bort 2011 var det tungt. Bruce trodde inte han skulle kunna hitta någon likvärdig ersättare men till slut blev det Jake Clemons, Clarence brorson, som fick axla manteln efter farbrodern i E Street Band.
Bruce Springsteens prosa är ofta lyrisk med mäktiga metaforer – precis som hans sångtexter. Han skriver rena äventyrsberättelserna ibland, inte minst när han målar upp motorcykelsemestern ihop med kompisar i Kalifornien, Arizona, Nevada och Utah och man känner ökens hetta bränna i ansiktet liksom den gör på honom själv sittande på bågen. Samhällskritik av det amerikanska samhället finns med lite här och var och han är mycket medveten om den klassresa han gjort och skillnaden mellan hans och föräldrarnas liv. Exempelvis var Bruce 22 år innan han smakade alkohol – vilket mycket berodde på att han sett sin fars missbruk – och han hade inte träffat någon som suttit i ett flygplan när han var 21 år.
Dessutom tog det lång tid innan han tog körkort. Med ett av hans tidiga band skulle de ta sig till Kalifornien för spelningar och köra i rullande skift dygnet runt i tre dagar då de inte hade pengar till motell eller camping.
”Jag körde inte…alls. Jag hade ingen bil, inget körkort; vid tjugoett års ålder var mina färdmedel en cykel eller tummen. Jag hade liftat vart jag än skulle sedan jag var femton och hade vant mig vid det. När jag säger att jag inte körde menar jag att JAG INTE VISSTE HUR MAN GJORDE. Jag kunde inte manövrera ett motorfordon på ett säkert sätt.”
Han skriver ofta versaler när han vill understryka något. Hans pappa hade aldrig tålamod att lära honom köra, skriver han så det blev inget ”Racing in the street” (en av hans låtar) för honom än på några år.
Hans pappa och mamma och lillasystern Pam (född 1962) flyttade till Kalifornien 1969. Pappan hade fått nog av Freehold och New Jersey. De bodde sedan där i trettio år. Bruce och hans syster Virginia – som var sjutton år och väntade barn – stannade på ostkusten. Hans föräldrar fann sig tillrätta i Kalifornien, pappan körde buss på flygplatsen och mamman blev åter en respekterad advokatsekreterare.
Men likheterna med hans far som till slut fick diagnosen paranoid schizofreni finns där.
”Men moderna mediciner gav pappa tio år till i livet och en sinnesfrid han kanske aldrig hade fått annars. Han och mamma fick fira femtio år som gifta.”
Bruce hade upplevt det själv – första gången som sextonåring – om än inte på samma extrema sätt som fadern. Manisk-depressiv sjukdom, den bipolära personlighetstypen. Precis efter faderns död kände han en kvävande klaustrofobi.
”Jag antar att det bara var ”döden närmar sig…näste man på tur” och allt det där.”
Han sov utomhus på verandan i kylan i två veckor. Till slut kunde han med hustrun Pattis hjälp ta sig in i huset igen och gav efter för tårarna.
”Genom hårt arbete och Pattis stora kärlek har jag fått bukt med mycket av det här, men inte allt…jag försöker medicinera mig själv på alla tillgängliga sätt. Jag har gått på antidepressiva de senaste tolv till femton åren av mitt liv”
Kärleken till Patti Scialfa – akustisk gitarrist och bakgrundssångerska i E Street Band – bedyrar han på flera ställen. De träffades redan 1974 när hon sökte som sångerska till E Street band första gången, men då var hon för ung men 1984 inför ”Born in The USA” turnén kom hon med. Bruce hann gifta sig med Julianne Phillips innan det blev allvar mellan honom och Patti och de gifte sig efter att första sonen Evan fötts 1990. Sedan kom dottern Jessica och sonen Sam ganska snart därefter – vilka tillsammans med Patti är tillägnade denna bok.
”Jag hade låtit Patti lära känna mig på ett sätt som jag aldrig hade gjort med någon annan. Det skrämde mig. Jag tänkte att det var mycket med mig som inte var så trevligt att känna till. Min självupptagenhet, min narcissism, min isolering. Samtidigt var hon själv lite av en enstöring, vilket gav henne en ganska klar bild av hur hon skulle handskas med mig…/Hon inspirerade mig att bli en bättre människa, vred ner mitt flyktbeteende rejält samtidigt som hon gav mig rörelsefrihet. Hon lät mig åka på mina söndagsutflykter på motorcykeln genom kanjonerna när jag behövde dem och respekterade alltid den jag var.”
Bruce var 40 och Patti 36 år när första barnet kom. Han skriver att han innan dess inte var mogen för att bli far. Och att denna sena mognad, och rädsla inför kärlek, nog kan ha haft att göra med hans fars nyckfulla beteenden.
”Pappa hade härskat i vårt hem genom att bara sitta där tyst…och röka. Han var ett knippe passiv ilska tills det rann över i ett raseriutbrott, och sedan var det tillbaka till ölen och den munklika tystnaden.”
Därför ville Bruce döda – symboliskt – det som älskade honom eftersom han inte stod ut med att vara älskad, skriver han. Och därför var det bra att Patti och han grälade mycket i början av sitt förhållande, vilket han aldrig gjort förr, utan bara tigit och t ex satt skräck i sina medpassagerare i bilen för att få ut sin ilska, men Patti ändrade på detta självhat han bar på.
Det här är en bra bok – främst för oss Springsteendiggare, så klart men den kan även ge andra en hel del av insikter. Kanske borde man ha läst den på originalspråket för att få med rätta nyanserna i vissa beskrivningar men översättaren har i det stora hela nog gjort ett bra jobb. Dock heter inte tygeln ”tygen” vilket är en miss och klichén ”gick av stapeln” är onödigt använd på några ställen.
Uppfostrad katolskt i dylika skolor med fingrarna pryglade som han blev har Bruce inte mycket till övers för den religionen men han har en ”personlig” relation till Jesus, skriver han.
”Jag hyser en djup tro på hans kärlek, på hans förmåga att frälsa…men inte att fördöma…nog om det.”
Han är sammansatt Bruce Springsteen, radikal i sina texter, stödjer demokraterna och många progressiva grupper. Men om sin sångröst säger han:
”För det första har jag inte mycket till sångröst. Jag har en barsnubbes kraft, omfång och uthållighet, men jag har inte mycket till tonmässig skönhet och finess.”
Nej, men det gör inget. Han har så mycket mer som så många gillar.
