De unga Palestinas framtidshopp

[161002] Det är i år fyrtio år sedan massakern i det palestinska flyktinglägret Tel Al Zaatar i Libanon. Hur är det att leva som flykting årtionde efter årtionde? Och hur ter sig framtiden för alla dess barn? Vi har träffat Abu Moujahed som driver ett ungdomscentrum i flyktinglägret Shatila.

Solidariteten med de palestinska flyktingarna är idag stark i Sverige och situationen för palestinierna är en växande varböld i världssamfundet. Mänskliga rättigheter och demokrati är knappast rundningsmärken i denna konflikt som uppstod efter skapandet av den israeliska staten efter andra världskriget och då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem 1948. Fram till idag har situationen dock bara blivit värre.

Där politiker i de flesta länder har förmågan att agera strategiskt men utan hjärta, är förhållandet snarast det motsatta hos enskilda medborgare. Abu Moujahed var nyfödd när hans föräldrar tvingades i flykt till Libanon och har sedan dess bott där som statslös palestinier. Liksom alla andra palestinier utan rättighet att äga bostad eller driva företag. Men med flyktingvisum (se foto till höger) är han på ett av flera besök i Sverige för att sprida information om den verksamhet har är föreståndare för.

Abu Moujahed arbetar på ett barn- och ungdomscentrum (CYC) i flyktinglägret Shatila. Här får drygt 300 ungdomar mellan 6 och 18 år stöd med skolarbetet och stimulans med fritidsaktiviteter. Här finns palestiniernas enda fotbollslag för flickor, så för att kunna spela fotboll har man delat upp spelarna i två lag som spelar mot varandra.

– Det gäller att skapa en tro på framtiden för de unga flyktingbarnen, säger Abu Moujahed. Situationen i skolorna är eländig i flyktinglägren och ingen talar om för dem att det finns mänskliga rättigheter och en barnkonvention. Det är heller inget som har haft relevans i deras liv. Vårt center är det första som arbetar efter barnkonventionen.

En starkt bidragande kraft för skapandet av detta ungdomscentrum har varit den insamlingsstiftelse som har bildats i Sverige, med målet att få faddrar att regelbundet sända ett bidrag till driften av centret. Varje år sänder man några hundra tusen kronor till verksamheten, som även stöds av enskilda givare samt små organisationer i Frankrike, Italien, Storbritannien och Bahrain. Pengar som gör skillnad för barnen på centret.

Svenska Rädda Barnen har varit donator, just nu är UNICEF givare, men dessa giganter byter då och då föremål för sin välgörenhet.

– Det går inte att förlita sig på dem, säger Abu Moujahed.

– Det är några tusen elever som har varit med i vår verksamhet genom åren och vi märker att deras självkänsla har stärkts. Visst kan läget ofta verka hopplöst, men vi måste öka hoppet. Vi måste tro på att en positiv förändring är möjlig. Det har hänt på andra platser.

Mycket ligger dock utanför barnens möjligheter att påverka. Allt från pressade föräldrar till den geopolitiska situationen. För barnen betyder det kort sagt brist på stabilitet. Hur ser det ut i Europa, undrar Abu Moujahed. Hur reagerar svenskar på vad som händer i Frankrike?

– För oss araber är känslan för vårt omland kanske annorlunda. Vi uppfattar oss som en nation, så om det händer något i Egypten känns det som att det angår mig.

Hela Mellanöstern är godtyckligt styckad av kolonialmakterna England och Frankrike, vilket har slagit sönder den panarabiska tanken. Men ger samtidigt förståelse för varifrån terrororganisationen IS hämtar delar av sin inspiration till bygget av ett nytt kalifat.

Även om utsikterna idag är väldigt mörka för en politisk lösning som skapar stabilitet och demokrati i Mellanöstern inom de närmaste åren, vägrar Abu Moujahed sluta tro på en ljusare framtid.

– Algerierna fick kämpa mot den franska ockupationen i 130 år innan landet blev fritt. Palestiniernas kamp blir alltmer en fråga för hela mänskligheten. Vi behöver internationellt stöd, precis som befrielserörelsen så småningom fick i Sydafrika. Däremot tror jag inte att striderna i Mellanöstern idag kommer att hjälpa palestiniernas sak.

Abu Moujahed tvivlar på att Palestina blir fritt i hans egen livstid. Men som han säger, barnens framtidshopp är palestiniernas livsgnista.