[160925] Färgsprakande bilder boken igenom, psykedeliska mönster och en påklistrad relief överst på omslaget får oss att förstå att detta är boken om flower power och the summer of love. Författarna har stora kunskaper om främst popmusiken från då men även världshändelser som bl a Vietnamkriget och högertrafikomläggningen i Sverige finns med men frågan är om inte Jimi Hendrix och Beatles Sergeant Pepper LP är de vackraste minnena från popåret 1967.
Det tycker nog författarna. Och kanske även jag. Som var elva år och minns den blommiga skjorta jag stolt klädde på mig. Det är 50 år sedan nu – nästa år – trots att boken kommer nu året innan så finns ett gult påklistrat runt märke på omslaget: ”50-årsjubileumsbok – 1967-2017”.
Nalen stängdes också i april 67. Huset skulle rivas för att det skulle bli stor cityparkering där. Nu blev det frireligiös frälsningssal av det i många år i stället och Nalen öppnades igen i slutet av 1990-talet. Historien finns med i denna bok.
Liksom bilderna och berättelsen om den första popfestivalen i Monterey i Kalifornien. Och Procol Harums klassiska låt ”A whiter shade of pale” med influenser från Bach i musiken avhandlas via en intervju med Gary Brooker som skrev musiken. Rolf Hammarlund har ett eget arkiv att ösa ur eftersom han gjorde massor av intervjuer för TV-serierna ”Sixties” och ”Seventies” och han återanvänder dem i boken här.
Ett uppslag består av en bild på ett rum med ett mörkbrunt skrivbord i robust trä och mönstrade tapeter som riktigt skriker 67 samt en almanacka på väggen där man rev datumen dag för dag och vita gardiner och en golvlampa liksom affisch med The Byrds på väggen och ett LP-omslag med Rolling Stones på skrivbordet och en märkessköld uppsatt på väggen – nostalgin blir fullkomlig när jag tittar på det.
Jimi Hendrix ja. Mannen från Seattle i Washington, USA som kunde hantera sin elgitarr som ingen annan kunnat innan. På sitt vänsterfattade sätt lyckades han få ljud ur den som ingen hade hört tidigare. På Montereyfestivalen försökte han bräcka av The Who som spelat innan honom och slagit sönder sina instrument – genom att elda upp sin gitarr på scenen.
Han utförde obscena höftrörelser till branden och i det pryda USA förbjöd de hans medverkan i en turné som förband till The Monkees just på grund av hans juckande på scenen. Han spelade gitarr med tänderna också. Ja, han var otrolig. 1967 var hans genombrottsår och i tre år fick hans låga brinna tills den släcktes i förtid av droger.
Jimi jammade med svenska duon Hansson & Karlsson en gång när han var i Stockholm och det finns också beskrivet i boken. Bill Öhrström som öppnade det första psykedeliska popstället i Stockholm berättar om det liksom om hur han blev en frälst hippie när han besökte San Francisco den mytomspunna sommaren 1967, the summer of love kallad.
”Jag kom samma dag som det var pingeltåget, den stora hippiemarschen, då 40 000 med blommor och bjällror tågade till The Panhandle, parken i San Francisco. Det var helt överväldigande, eller ”mindblowing” som vi sa. Vi var så många och så heterogena och vi dominerade alla gator i stan. Vi kände det verkligen som att det här var den nya ungdomsstilen och att vi representerade massor av människor. Man förstod inte att man var en liten klan…/Sen såg jag alla de stora banden och Janis Joplin med sin grupp Big Brother and The Holding Company. Big Brother spelade mycket i parker och på småklubbar i Haight-Asbury innan Janis blev känd.” berättar Bill Öhrström.
Med slagorden peace, love and understanding ville ungdomarna protestera mot USA:s krig i Vietnam och emot karriär- och statusjakt och kommersialiseringen i samhället. Poeten Allen Ginsburg, antikrigsaktivisten Jerry Rubin och författaren Timothy Leary var förgrundsgestalter varav drogprofeten Leary myntade begreppet ”turn on, tune in and drop out” vilket inte var särskilt uppbyggligt för de unga människor som följde rådet.
Den 1 juni 1967 släppte Beatles LP:n ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band” vilken anses vara banbrytande inom popmusiken. Dels för att de lånade namnet ”Sgt Pepper” och liksom låtsades vara ett annat band. På det sättet var plattan det första konceptalbumet inom popen. Dels fanns också låttexterna på baksidan av konvolutet som man kunde slå upp som en bok och tanken med det var från början att det skulle blivit ett dubbelalbum, får vi veta i boken, men det hanns inte med.
Psykedeliska influenser fanns i musiken och texterna anklagades för att innehålla drogsyftningar, som ”Lucy in the sky with diamonds” där LSD kunde spåras bland bokstäverna. John Lennon nekade till det och sa att hans son hade gjort en teckning i skolan som han kallat för det, vilket blev låttiteln.
Hemma i lilla Sverige hände också saker: Högertrafikomläggningen den 3 september 1967 var en stor sak. Nya trafiklagar stiftades i och med detta. Fri fart, som tidigare gällt på många landsvägar, upphörde och hade en positiv effekt på trafikdöden. Året innan högertrafikens införande dog cirka 1300 personer i trafiken varje år, vilket kan jämföras med i dag då det dör omkring 300 personer årligen.
Den 29 juli 1967 hade Aftonbladet på första sidan rubriken: ”Färgad skönhet Svenne Hedlunds hemliga fästmö”. Hep Starssångaren, så många tonårstjejers drömkille, var nu fångad av en amerikansk flicka vid namn Charlotte Walker som sedan blev Lotta när hon började sjunga med Hep Stars året efter och i en duo med sin make Svenne i många år sedan. I dag är de skilda.
Att det fanns massor av ställen att spela på för artister och band på den tiden – inte minst i storstäderna – vittnar flera annonser ur tidningarna om, som finns med i boken. Tom (Tommy Körberg) och Mick (Ulf Johansson) och deras band Maniacs berättas det om och deras stora hit ”Somebody’s taken Maria away” och att Florence Ballard, som fick sparken från Supremes, blev våldtagen som 14-åring var något jag inte visste. Att mustaschmode för män var det som gällde (mycket tack vare Beatles) och längre polisonger och att hippiemodet var afghanpälsar och sjalar och blommiga kråsskjortor. För kvinnor gällde mini, midi och maxikjolar. Och unisex. King’s Road i London tog över efter Carnaby Street som mode-mecka. Och Mary Quant var modedrottningen. Twiggy, som såg anorektisk ut, blev mannekängförebild. Sångaren Dave Dee från Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich säger:
”Det här var ju första gången som unga människor hade pengar och kunde köpa skivor och kläder.”
Svenska popgruppen Tages får rätt stort utrymme i boken – helt välförtjänt anser jag – och en liten odyssé görs om övriga svenska popgrupper i en genomgång av det svenska popåret 1967.
Jag har ingen kritik egentligen att komma med, mer än att det förekommer lite språkslarv på några ställen, men boken är fantastiskt intressant och så heltäckande som den kan bli om just detta år. Che Guevara togs till fånga och dödades och Robban Broberg var het liksom Lennart Hyland och Doors, Jefferson Airplane och gamle Manfred Mann sångaren Paul Jones. Pink Floyd och Bee Gees och Donovan snackades det även om.
En GB Glace karta finns med nästan längst bak i boken och där kan man se att en storstrut var dyrast, en och tjugofem, och igloo isglass var billigast, 50 öre.
