[160925] 
Efter att ha rasat ihop blir det ambulansfärd till sjukhuset. Hannah väger nu under trettio kilo. Hon ligger i sängen, följer droppslangen upp mot ställningen och flaskan och hon ”såg livet tvingas i sig”, droppe för droppe. Fram till dess har hon kämpat med den lilla kraft hon har kvar, med järnvilja visat vem som bestämmer över hennes kropp och liv och över ätandet. Det som knappt finns kvar.
Lina Kalmteg, född 1978 och kulturskribent i Stockholm, romandebuterar (på Atlas förlag) med Jag såg livet tvingas i mig, om en tjej allvarligt sjuk i anorexi. Vi får vara med inne i Hannahs huvud, i korta kapitel och enkelt rent språk följa hennes tankar och alltmer förvridna känslor. När berättelsen börjat är hon femton år, men när börjar hennes verkliga historia? Den som närmast svälter henne till döds. Var börjar det hela, var och när och hur föds denna förödande drivkraft? Att målmedvetet svälta sig tunnare och tunnare tills man nästan inte längre är till. Man brukar prata om kontrollen, att det handlar om att det enda dessa människor har kontroll över är ätandet, och att då bestämma sig för att inte göra just det. Men varför? Vem har kontroll över livet? Varför just dessa, ofta, flickor och kvinnor, och inte andra? Och den egensinniga och motsägande tankevärlden ”Jag vill att det här ska ta slut, men jag vill inte att någon annan ska förstå att jag vill det.”
Hannah bor med sina föräldrar och en yngre syster. Vi får inte mycket veta om dem, men det verkar tydligt att relationen med mamman är … ansträngd. Eller är det endast det ”vanliga” mor-dotter-komplexet som vårdteamet letar kring, för att finna orsaker till Hannahs sjukdom?
Vid ett tillfälle frågar sig Hannah om allt sattes igång i och med att hon lekte med Barbie
”Det var väl troligast att Barbiedockorna var problemet? Jag skulle inte ha fått leka med den långbenta, blonderade, storbystade dockan redan som femåring.
Var det den som hade skevat till min syn på världen? Skulle allt bli bra om man tände fyr på världens alla Barbies? Ordnade ett Barbiebål. Och först slet av det blonda håret strå för strå? Skar av henne brösten.
Jag ville hellre bränna Sindy, hon var för fet och för vanlig. Jag hade tjurat en hel födelsedag för att jag hade fått henne istället för Barbie. Tyckte mina föräldrar att jag var en Sindy?
Det var hon som borde deporteras.”
När jag har tjugo trettio sidorna kvar ser jag filmen Speglingar, Sara Broos dokumentär om hennes och moderns försök att komma närmare varandra. Hur lätt saker och ting verkar kunna gå i arv. Konstnären Karin Broos levde i äldre tonåren ett självförbrännande liv som bland annat mynnade i ett bulimibeteende, innan det begreppet blev känt. Många år senare hamnar dottern Sara i liknande ätstörningsproblem.
I romanen tänker Hannah att hon minsann inte ska bli lik modern, men exakt vad det innebär får vi aldrig riktigt reda på. Bara att. Så någonting finns där hos mamman i berättelsen, något som kanske mest visar sig genom att hon har väldigt dåligt samvete och bara gråter när dottern inte blir friskare och inte äntligen börjar äta igen.
Genom Kalmtegs berättelse blir man indragen i en smärtsam och skrämmande klaustrofobisk värld, alltmer snäv och tunn för var månad. Hannah gör inte mycket annat än ligger i sin sjuksäng, vägra att äta, och åka hem ett kort tag innan hon är tillbaka igen. Modern och lillasystern, eller några enstaka klasskamrater hälsar ibland på henne, men det blir inte mycket till kommunikation. Hoppet stryps och det känns som om alla bara väntar på att döden skall kika förbi och ta Hannah med sig.
Och mycket till vård kan jag heller inte se att hon får. Det verkar som om hon mest träffar på cyniska sköterskor, läkare och psykologer. Ser vården verkligen ut så (fortfarande)? Eller kan det vara så att det vi hör vårdpersonalen säga och göra filtreras genom Hannahs förvridna världsbild?
Hannah samlar på ”bundsförvanter” bland kända kulturkvinnor. Men där hon själv inte tycks ha någon vidare sjukdomsbild eller förstå orsakerna till sitt ”tillstånd” verkar hon se och känna med dessa plågade kvinnor; samtliga framgångsrika och ”duktiga” (med namn som Nelly Sachs, Karen Carpenter, Karin Boye, Twiggy, Anne Sexton, Kate Moss, Sylvia Plath, Lena Zavarone). Det handlar mycket om just duktigheten, om att vara till lags på ett mer eller mindre självutplånande vis. Också Sara Broos vittnar om det, gällande modern såväl som henne själv.
Det handlar helt uppenbart om krav, och om skam; skammen över sina tillkortakommanden, över att inte duga som man är, och ”självklart” över sin kropp, den fula och feta
”Jag såg på min bild i sjukhusrummets spegel. Såg inte att den knappt fäste på spegelns yta.
Jag ville ju bli den sköra, svala, franska. Den intellektuella, den med lång slank hals. Den som höll sig tyst när hon skulle. Den som pratade enbart när det skulle sägas något djupsinnigt. Den som inte tog plats med sin kropp utan med sin välsvarvade själ.”
Alla dessa olika och absurda sätt att bli av med, eller inte få i sig, kalorierna; att stå så mycket som möjligt, att ligga i sängen och sparka med benen under täcket, att sova sittande, funderingarna på att äta läppstift, för att man då förmodligen kommer att bli magpumpad och tömd på allt äckligt.
Hannah blir också mer och mer både pedantisk och paranoid och i kombination med anorektikerns absoluta självcentrering har hon följaktligen en del att stå i. Och det borde, tänker jag lätt cyniskt, även det hjälpa till att förbränna dessa förhatliga kalorier.
Långt in i den tvåhundrasidiga romanen börjar jag fundera över slutet; inte är det väl möjligt att detta renodlade helvete kan få ett positivt sådant?
Detta slut blir för min del dock något av ett antiklimax, det avrundas väl lättvindigt.
