[160921] Det största jag gjort, säger tonsättaren m m Niklas Rydén efter en föreställning av hans femte nyopera, Familjen. Ingen tvekan om att det ligger ett nästan ofattbart arbete bakom resultatet av detta hans senaste verk. På dryga två timmar öppnas i 26 sångscener dörren till privatlivets väl och ve.
Det skrivs inte ofta nya operaverk i Sverige och det här är ett av de märkligare. Arbetat på det har Niklas Rydén gjort i flera år. Intervjuat, samtalat, lyssnat, och pusslat ihop ett sammelsurium av berättelser till ett sångbart libretto som handlar om att vara människa och leva i nära relationer och lite annat som hör livet till, lite tillspetsat med ensemblens eget ordval om familjehelvetets alla sidor. Jodå, igenkänningsfaktorn är säkert stor för många som levt och lever familjeliv med jobb och småbarn.
Det är nu tio år sedan som Niklas Rydén, konstnärlig ledare på Teater Atalante i Göteborg, startade NewOpera CO för att pröva nya vägar för samtida musikdramatik. Han skriver sina verk för sångare med en talnära klang som skiljer sig från traditionell operateknik. Var och en av de vardagspoetiska texterna i Familjen har fått sin egen musik med inspiration hämtad från såväl klassisk som modern musik och med inslag av igenkännbara slingor ur kabaret och populärmusik. För en så liten ensemble på sju som omväxlande eller samtidigt både sjunger och spelar instrument kan man inte bli annat än imponerad men också känslomässigt berörd av värmen och omsorgen som ligger som ett raster över hela föreställningen.
Det börjar med en lätt komisk sångduell mellan Lisen Rylander Löve och Eric Rusch i rollerna som föräldrar som försöker få det så kallade livspusslet att gå ihop med småbarn, dagis, jobb och bankkontakter om huslån och räntor. De två återkommer i ett våldsamt skilsmässogräl. Så rullar det på, den ena kortscenen efter den andra med full energi och med skiftande perspektiv från vuxna till barn, om havandeskap, uppfostran och gränsdragningar, kärlek, relationer av olika slag, få barn med diagnos och barns allvarliga frågor som varför det är krig, varför människor drunknar när de flyr, om hundar kan gråta osv. Det blir mer gräl men också en hel del vardagsskimmer – som en liten aria över det nyfödda barnet. Niklas Rydén alternerar mellan pianostolen och sångroller och gör bland annat en rörande scen om att känna sig åsidosatt i sin roll som nybliven pappa. Särskilt charmig är en scen där cellisten Emma Augustsson gör rollen som 40-årig kvinna som trotsigt beslutat dra till Danmark för att bli med barn. En scen som hon inleder med ett läckert cellosolo. Förutom Niklas Rydén själv går fyra av den handplockade ensemblens totalt sju artister ut och in i rollerna som sångare och musiker på slagverk, sax, cello, violin och elektronik. Vilket gäng!
I Eva Ingemarssons medvetna regi blir det till lekfullt koreograferade scener som växlar i stämning och uttryck i en scenografi som främst utgörs av fyra parksoffor i trä. Den mesta scenografin projiceras dock på väggen bakom scenen i form av Kim Johanssons projektioner av impressionistiskt tecknade hemmainteriörer och annat som accentuerar stämningen i den aktuella scenen. Det är mycket verkningsfullt. Båda akterna omfattar vardera tretton sånger och några musikaliska mellanspel. För mig blev andra akten en rikare upplevelse för dess större variation i innehåll och därmed också i det musikaliska uttrycket. Helheten är i sin mångfald ett verk som helst kräver ett andra besök. Till den här produktionen har Statens kulturråd, Västra Götalandsregionen, Konstnärsnämnden, Framtidens kultur och Dramatikerförbundet bidragit. En förutsättning för att nyskapande konst många gånger alls ska vara möjligt. Åtminstone i en sådan omfattning som detta. Om det nu fanns ett större publikt intresse för nyskriven musik i denna genre och inte bara inom populärmusiken så hade salongen varit fullsatt vid den söndagsmatiné som jag bevistade. Men tre föreställningar återstår ännu i Göteborg och för Stockholmspubliken blir det gästspel i november.
