[160918] Edith Hahn Beer föddes i Wien 1914. Hon avled i Netanya i Israel 2009 och tio år dessförinnan utkom hennes självbiografi som nu ges ut i svensk översättning: Den tyske officerens hustru. Det är inte bara en gripande och oavbrutet spännande självbiografi, utan också ett verk med litterär lyskraft som går långt utöver den pompösa medelmåttighet som vanligtvis utmärker den i Sverige bästsäljande litteraturen.
Edith Hahn Beer föddes in i en väletablerad österrikisk familj. Hennes far ägde en restaurang och familjen bodde i en stor lägenhet i en gediget borgerlig del av Wien. Det var en judisk familj, men framför allt en österrikisk. Av sentimentala skäl höll man på en del judiska traditioner ungefär som sekulariserade svenskar i dag bevarar en del kristna seder. Edith gick i skolan, fick bra betyg och kom in på universitetets juristutbildning. Så kom signalerna från Tyskland om allt svårare förhållanden för judarna. Den latenta antisemitismen i Österrike började bli manifest. Nazistiska strömningar blev allt starkare.
Redan innan ”anslutningen” av Österrike till det nazistiska Tyskland började judar flytta till andra länder. I den mån andra länder ville ta emot dem. Många gjorde som bekant inte det, Sverige hörde till de länder som fegade ur. Förföljelsen av judarna i Wien blev allt värre. Ediths föräldrar lyckades få ut hennes lillasyster men Edith blev kvar. Bland annat för att hon fått en fästman, Pepi, som hon inte ville lämna. Det är utgångsläget. Sedan följer ett tragiskt men också andlöst spännande livsförlopp, berättat med personlig öppenhet, utan sentimentalitet men intensivt känsloladdat och med etsande detaljskärpa och precision i berättarstilen.
Man talar ibland om att det finns en röst i en text, och det är ljudet av denna röst som avgör upplevelsen av texten, dess tilltal, appell. Edith Hahn Beer har en röst som känns familjär, som om hon berättar för en ensam närstående, vilket hon faktiskt formellt också gör, texten är riktad till dottern Angela, född i under kriget, påsken 1944. Det är också en röst som aldrig blir vädjande eller inställsam, den är klar och redig och följer det goda råd som varje journalistelev får höra: show, don’t tell.
Edith kommenderas till jordbruksarbete i Tyskland, sliter ont och svälter. Därifrån förflyttas hon till en kartongfabrik. Hon kommer tillbaka till Wien. Hennes far är död och modern har skickats till Polen, alltså till koncentrationsläger. En god vän, en äkta arier, tar en oerhörd risk för att hjälpa henne, hon låtsas ha förlorat sina identitetshandlingar och får ut nya. Edith får en uppsättning handlingar som gör henne till arier så länge hennes bakgrund och papper inte granskas alltför noga. Men i Wien kan hon inte stanna.
Hon flyttar till München, av alla platser. Där träffar hon den officer som förekommer i bokens titel. Han har militär grad men arbetar på ett företag inom krigsflygindustrin. Han blir förälskad i Edith. De gifter sig. Hur kunde, frågar sig kanske vän av ordning och anständighet, en judinna gifta sig med en nazistisk tysk officer. Edith är helt öppen med det pragmatiskt taktiska i sitt beslut: när det handlar om möjligheterna att överleva, ja, då tar man chansen, sedan må priset vara vilket som helst.
Vi följer Edith genom kriget. Hon är tillbaka i Wien vid krigsslutet. När det närmar sig reflekterar hon över de människor hon ser omkring sig, de vanliga österrikare av vilka förfärande många några år tidigare var hängivna nazister. Hon ser på dem och konstaterar att de inte drog sig för att förfölja och förtrycka en hjälplös minoritet.
Jag kommer att tänka på en passus i Alexander Solsjenitsyns Den första kretsen: De var människor, den art av vilken förtryckare skapar sina likar.
Edith tog sin juristexamen och verkade som jurist i Brandenburg. Så småningom flyttade hon till USA och därifrån till Israel. Ett land vars politik fortfarande i stor utsträckning dikteras och motiveras av den erfarenhet som Edith Hahn Beer gestaltar och som hon ger uttryck åt när hon skriver om den hjälplösa minoriteten. Israels politik med bosättningar och Gazas gettoisering må vara kontraproduktiv, men dess innersta drivkraft är trots allt begriplig.
