[160912] Ett musik- dans- och kostymfyrverkeri med rasande bra artister i ett tempo som fick mig att tappa andan men också gå vilse i försöken att finna denna musikal angelägen idag. Med den reflektionen lämnade jag premiären på musikalen Hair på Göteborgsoperan.
Sju av elva av artisterna i de namngivna rollerna är högskoleutbildade i Göteborg, liksom hälften av de tio musikerna, som alla därpå samlat på sig en hel del praktisk erfarenhet. Det bekräftar en del om kvalitén på dessa skolor. Övriga nitton dansare/sångare har mer varierade bakgrunder. Allt i allo blir intrycket att scenen intagits av russinen ur en stor kaka, som bekräftar att svensk musikalunderhållning nått långt. Åtminstone vad gäller det artistiska.
Men om musikalen Hair mottogs som en revolution när den började sitt segertåg över världen i slutet av 1960-talet så är den idag en klassiker utan någon särskild revolutionär påverkan, vare sig musikaliskt eller innehållsmässigt. Särskilt mot en bakgrund, där Sverige visat sig sorgligt fattigt vad gäller tillväxten av kvalificerade yrkesgrupper som civilingenjörer och läkare och där trenden att senarelägga yrkesutbildning för att först ”leva livet” tycks tämligen utbredd. När det gäller kopplingen till droger och svensk narkotikapolitik står jag mig tyvärr slätt. Men får mig en tankeställare av att studera Göteborgsoperans som vanligt välinformerande program.
Regissören/bearbetaren Rikard Bergqvist och scenografen/kostymören Tomas Sjöstedt är ett pålitligt team. Det visades senast i Göteborgsoperans turnerande tältversion av Verdi-operan Rigoletto våren 2015. Deras version av Hair upplever jag däremot som lite väl karamellig och det trots våldsamma inslag som ska påminna om de krig som pågår idag. Ändå stannar intrycket vid en snäll, kvasireligiös, lätt humoristisk freds- och frihetshyllning, lite urvattnad i raden av all annan scenkonst som de senaste 50 åren gjorts i den andan.
Det numera närmast obligatoriska inslaget av stora videoprojektioner med närbilder på enskilda sångare ser jag som ett överflödigt tillägg till den sceniska mångfalden, i detta fall med bland annat syftning på ett månglarnas tempel. Koreografen Malin Zaki har väl inte heller tillfört något direkt nytt i de fysiska uttrycken mer än att inslagen av hiphop gjort dansnumren allt mer akrobatiska. I övrigt råder rätt traditionell och energirik musikaldynamik. Visst är denna uppsättning en god och påkostad underhållning, med de musikaliska örhängena på rad likt sångnummer i en stundom lite skrikig rockshow. Att föreställningen avslutades minst en kvart före aviserad längd kanske säger något om att tempot kan ha varit extra uppskruvat på premiären. Energin exploderade på scenen. Ensemblen gav allt, men lite väl fort. Lite andhämtning både mellan och i numren skulle inte skada.
Nu vänder sig väl föreställningen i första hand till en publik som fötts långt senare än urmusikalen Hair, som kanske inte heller sett Milos Formans berömda filmatisering av den. Då slipper man sådana kopplingar och kan avnjuta en rad läckra och färgsprakande dans- och sångnummer och kanske även uppfatta texterna i det som sjungs och sägs. Göteborgsoperan har ju som strategi att alternera produktioner av husets operaensemble och danskompani med musikaler och har satt upp den ena klassikern i genren efter den andra. Kanske dags för något nyskrivet efter Abba från det så omhuldade ”svenska musikundret”.
