[160829] 
Agnes von Krusenstjerna debuterade 23 år gammal som författare på Bonniers förlag år 1917 med romanen Ninas dagbok. Året därpå kom romanen Helenas första kärlek och 1922 den första boken i serien om Tony, som blev en stor framgång hos kritik och publik och lade grunden för ett författarskap som nu framstår som ett av landets viktigaste under 1900-talet.
Agnes von Krusenstjerna var produktiv inte bara som skönlitterär författare, hon skrev också en stor mängd brev, som nu sammanställts och kommenterats av litteraturvetaren Anna Williams. Boken har fått den talande titeln Och jag vet att jag är genial. Som författare hade Agnes von Krusenstjerna ett gediget självförtroende och en brinnande övertygelse om den tvingande inre logiken i sina estetiska val. Samtidigt var hon psykiskt instabil, och under långa tider vårdades hon på psykiatriska kliniker av olika slag och i flera länder.
Hon kunde ge sig iväg på riskabla utflykter i miljöer präglade av drogmissbruk och prostitution. Det märkliga är hur hon även ur sina mörkaste dalar kan skriva friskt och med frätande satir riktad mot meningsmotståndare.
Agnes von Krusenstjerna var gift med litteraturkritikern och översättaren David Sprengel. Äktenskapet höll trots hennes sexuella äventyr under perioderna av psykisk ohälsa och trots att de långa tider levde på skilda håll. En ansenlig del av breven i boken är till David Sprengel, och innefattar allt ifrån fina kärleksbrev till mer ångestladdade ekonomiska diskussioner.
En stor del av breven utgörs av en animerad strid med olika företrädare för familjen Bonnier i deras egenskap av chefer för Bonniers förlag. Striden utspann sig som en följd av att förlaget efter att ha givit ut de två första delarna av den stora romansviten ”Fröknarna von Pahlen” vägrade att ge ut de följande delarna om inte författarinnan dämpade den erotiska frispråkigheten i dem, något hon absolut motsatte sig.
Striden kom att vara i flera år under 1930-talet, och kom så småningom att involvera ett flertal av Sveriges dåtida stora författarnamn och litteraturforskare. Det finns i Bonniers hållning utan tvekan en visserligen paternalistisk men dock äkta omtanke om Agnes von Krusenstjernas rykte som i sin tur också hade ett samband med den kännedom man vid förlaget hade om hennes bräckliga psyke.
Hur som helst slog denna omtanke fel ut, i stället för att ge ut böckerna och låta saken ha sin gång kom förlaget genom sin envisa vägran att försvåra livet för sin författarinna. Hon kunde i sin tur på ett säkert helt riktigt sätt jämföra med hur förlaget ställt sig hon varit man. Under tiden striden pågick utkom Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan, en frispråkig roman med motiv som prostitution och sexuell exploatering som visserligen i vissa kretsar ansågs skandalös, men att utgivningen skulle stoppas var det förstås inte fråga om.
Ivar Lo ställde sig liksom många andra författare på Agnes von Krusenstjernas sida, och så här i efterhand framstår förlagets ingripande som både obehagligt och onödigt.
Agens von Krusenstjerna avled endast 46 år gammal år 1940 i sviterna av en operation med syfte att ta bort en tumör i hjärnan. Det är sorgligt hur hennes sista år förbittrades av von Pahlen-striden och med den allt svårare ekonomiska trångmål som tvingade henne till pinsamma vädjanden till Bonniers om pengar för ännu inte skrivna romaner eller i hast tillkomna noveller som förlaget dömde ut.
Genom hela livet var Agnes von Krusenstjerna trots alla svårigheter en livfull och formuleringsskicklig brevskrivare. Det är en spännande upplevelse att genom Anna Williams försorg kunna ta del av denna skiftesrika och starkt personliga korrespondens.
