[160819] Den som inte riktigt orkar läsa på, men ändå vill framstå som en initierad kritiker av planerade förvaltningsreformer, kommer långt genom att konstruera meningar som innehåller orden ”inte” och ”rita kartor”. ”Vi löser inte problemen genom att rita nya kartor”. ”Vi måste utgå ifrån verksamheternas behov, inte rita kartor”.
Argumenten är inte felaktiga. Det är sällan större organisationer och nya geografiska gränser uppfyller alla de mål om ökad effektivitet, bättre tillväxt och tydligare ansvarsförhållanden. Däremot går det inte att komma ifrån det här: I ett samhälle där en del av makten fördelas på geografisk grund har kartorna betydelse. Kartorna fördelar makt. Kommunpolitikernas, landstingspolitikernas och landshövdingarnas mandat tar slut vid en geografisk gräns. Nya kartor skapar nya maktstrukturer.
I både Sverige och Finland har de sittande regeringarna planer på att rita om kartorna för den regionala samhällsorganisationen. Den svenska indelningskommittén presenterade tidigare ett förslag om sex nya län och regioner, mot dagens 21 län och 20 landsting/regioner. I Finland har regeringen initierat en omfattande vård- och regionreform som går ut på att skapa en ny folkvald regionnivå med 18 landskap. Är det samma eller olika processer som pågår? Vilken makt är det som fördelas och omfördelas när kartorna ritas om? Varför står Finland i begrepp att införa den regionindelning som Sverige vill avskaffa?
Först gäller det att identifiera budbäraren. Trots att den sittande svenska regeringen tagit ett aktivare grepp om regionfrågan än tidigare regeringar, är förslaget om sex nya regioner Indelningskommitténs. Förslaget ligger ännu på armlängds avstånd från den politiska ledningen och hur det ser ut om och när det tagit formen av en regeringsproposition vet vi inte ännu.
Förslaget om 18 nya landskap i Finland är däremot en renodlad politisk produkt, tillkommet efter en politisk kris hösten 2015 (se min krönika på alba.nu i december 2015). Siffran är inte tagen ur luften. Idag finns det 18 landskapsförbund (motsvarar regionala samverkansorgan i Sverige) och 19 sjukvårdsdistrikt, som är fristående kommunalförbund med ansvar för specialistvården. Den expertutredning som beredde reformen tyckte att en 12-indelning hade varit rimlig, givet de uppgifter som man tänker överföra till landskapen. Politiska hänsyn och rationell analys är två olika saker. En upprivande diskussion om att minska antalet regioner hade riskerat rubba den sköra acceptansen för regeringens reformprojekt. Därför är siffran 18 central för att baxa reformen genom det politiska systemet, men långt ifrån oproblematisk när det gäller att organisera den praktiska verksamheten i de nya landskapen.
En annan grundläggande skillnad gäller vad reformen handlar om. I Sverige är essensen i indelningskommitténs uppdrag att skapa nya gränser för den existerande statliga och landstings. Färre regioner ska – i stort sett – göra det landstingen och regionerna gör idag, men med bättre förutsättningar att utöva självstyre och producera tjänster. Färre länsstyrelser ska – i stort sett – göra det länsstyrelserna gör idag, men med bättre möjligheter att samordna den statliga verksamheten.
I Finland är de geografiska gränserna det minst uppseendeväckande elementet i reformen, som innehåller en lång rad radikala förändringar: Inrätta en helt ny folkvald nivå. Lyfta av kommunerna hela ansvaret för socialtjänst, äldreomsorg, primärvård och specialistvård. Genomföra en omfattande skatteväxling mellan kommun och stat. Införa valfrihet i vården. Lägga över en del uppgifter som idag ligger hos statliga myndigheter och mellankommunala organ på de nya landskapen.
Det handlar alltså om två helt olika processer, trots att det på ytan ser ut att handla om att regeringen vill rita om kartan på regional nivå.
Men inte på länge har Sverige varit en lika stark inspirationskälla för en finländsk reform som nu. Införa direktval av landskapspolitiker? Se på Sverige! Valfrihetssystem i Sverige? Se på Sverige! Diskussionen är stundtals roande för den som känner till det svenska systemet i detalj. Beskrivningarna den svenska modellen i den finländska regiondebatten är ungefär lika sann som beskrivningarna av den finska skolan i den svenska politiska debatten. Inte helt felaktig, men riven ur sin kontext. ”1910” brukar jag svara när någon frågar efter svenska erfarenheter av folkvalda regionpolitiker. Det var det året Sverige införde direktval av landstingsfullmäktige. Det har funnits tid att vänja sig. Att bygga upp ett nytt system år 2019, i en helt annan omgivning, medför förmodligen en lång rad nya utmaningar.
