[160819] Göteborgs Dans och Teaterfestival har inletts med tre fysiska utmaningar – lindans över Götaplatsen, surrealistisk scenkonstmix på Stora Teatern och magisk måndans i Botaniska. Nu stundar de mentala utmaningarna.
Årets upplaga av dans- och teaterfestivalen fick en start av det mer hisnande och oförutsägbara slaget. Månen seglade fram rund och full bakom Botaniska trädgårdens lövverk lagom till göteborgskoreografen Fraukes nattliga butohföreställning Wolf Moon. Kan man tänka sig bättre förutsättningar för ett verk med den titeln? Till Andreas Tillanders elektroniska trumsound blir Frauke till ett med den omgivande naturens magi i en noggrant utvald glänta, där hon framför en eftertänksam och vacker butohdans, som utifrån vargens perspektiv låter ana både utsatthet, ensamhet och vaksamhet En annan kvinnlig artist, Tatiana-Mosio Bonganga, från det franska lindanskompaniet Basinga, var inbjuden att fyra timmar tidigare, medan solen ännu härskade, inleda festivalen med balanskonstverket Traversée. Från Göteborgs konsthall till Stadsteatern, rätt över Götaplatsen, genomförde hon en vandring från byggnad till byggnad på en lina spänd efter konstens alla regler och med endast en lång stav att hålla sig i. Varken skyddsnät eller säkerhetslina. Basingas filosofi bygger på att ta hand om det som är i obalans och påminna om att styrka och svaghet är olika sidor av samma mynt. Så vill man på detta sätt påvisa att för att utvecklas måste du först kunna hantera dina brister.
Tiden mellan dessa två ensamma kvinnors starkt koncentrerade föreställningar fylldes Stora Teatern till sista plats för den stora invigningsföreställningen, också det av en gästande grupp från nycirkusens hemland Frankrike, La Compagnie du Hanneton, som säkert hanterat åtskilliga brister under sin utveckling till det världsrenommé i fysiskt artisteri det nu har, skapat av multikonstnären James Thierrée. I detta hans sjätte och senaste verk, La grenouille avait raison (ung. grodan hade rätt), med urpremiär i april i år, kunde hans mormorsfar, dramatikerna Eugen O´Neill, anas i den dunkla och surrealistiska familjedramatik som gestaltades. Med det muntliga uttrycket, dock, ersatt av ett fenomenalt starkt och fysiskt humoristiskt utspel, blev det tydligt att Thierrée, framför allt i sitt eget kroppsspråk, tagit starkt intryck av morfadern Charlie Chaplin och gjort dennes spelade taffligheter till sina egna. I detta verk mixas hela spektrumet av konstformer, akrobatik, teater, dans, musik, sång och tekniska experiment som inslag i scenografin. Inte minst den purpurglänsande ridån är ett konstverk i sig. Detta är en av de produktioner som gör två föreställningar.
Det är den fysiska scenkonsten som dominerar festivalen, även där den rubriceras som teater. En festival som i år återgått till sitt ursprung som sensommarbiennal. Nytt är att den breder ut sig på fler scener än tidigare i Göteborg men nu också utanför Göteborg, på Tjörn, i Tanum och Vara och även omfattar filmmediet. De gästande produktionerna kommer framför allt från västra Europa – Frankrike, Tyskland, Belgien, Irland, England, därutöver USA, Israel, Kap Verde och Marocko. Att de tre curatorerna haft i sikte att utmana publiken med verk som bearbetar historiskt och politiskt mörkergods uppenbarar sig i det fortsatta programmet som förklaras ha byggt på filosofin att världen inte förstås lättare genom förenklingar utan snarare genom att komplicera, försvåra och rekonstruera. Till de tyngre ämnena hör Katie Mitchells uppsättning The Forbidden Zone från teater Schaubühne i Berlin i samarbete med Göteborgs Stadsteater. Den letar sig tillbaka till första världskriget och den tragiska historien om familjen Haber och ett av dessa nobelpris som hamnat så fel. Tysken Fritz Haber tilldelades kemipriset för en uppfinning som visade sig användbar i utvecklingen av stridsgaser och orsakade att Habers hustru begick självmord i protest.
Med sin föreställning Archive belyser koreografen Arkadi Zaides det våld som konflikterna på Västbanken föder och baserar sig på dokumentära videoinspelningar. En verklig händelse ligger också till grund för det experimentella teaterkompaniet Dead Centers tolkning av en mystisk hungerstrejk som ledde till döden för en kvinna och hennes tre vuxna syskonbarn. Denna pjäs, Lippy, kan ses på Backa Teater. Där ges också ett experiment av annat slag, också det från Irland. Kompaniet Pan Pan Theatre har tagit sig an Anton Tjechovs klassiska pjäs Måsen, bett ett antal samtida dramatiker skriva nya texter på temat, och sedan mixat samman ett nyskapat kammarspel med titeln The Seagull and other Birds. Måndagens föreställning på Folkteatern, Suite no 2 av Joris Lacoste med gruppen Encyclopédie de la parole, bygger också på en samling texter av olika författare, dessutom på sexton olika språk – texter som på olika sätt påverkat världen. Två dansverk, Jaguar och Of ivory and Flesh, av koreografen Marlene Monteiro Freiras från Kap Verde, verksam i Lissabon, känns också som måsten bland dessa sällsynta gäster. Detta för att nämna en del ur det stora utbudet som finns utförligt beskrivet men i sin tryckta upplaga inte är lika låttillgängligt som programmet för kulturkalaset.
Med tanke på att besök av utländska dans- och teaterkompanier är så sällsynt på våra breddgrader är det ett dilemma att tvingas välja bort vissa upplevelser, även om programmet rent tekniskt gör det möjligt att se så gott som alla gästande föreställningar. Det sägs att det är tack vare det europeiska samproduktionsnätverket NXTSTP, bildat 2012, som europeisk scenkonst fått lättare att turnera över gränserna. Därför kan jag inte låta bli att notera att det helt saknas bidrag från den stora östra delen av Europa, som mer än någonsin torde behöva känna den samhörighet som kulturen påstås skapa, något som säkert diskuteras i någon av de konferenser och seminarier som samtidigt pågår och som tar upp frågor om konstens och teaterns roll i vår föränderliga värld.
