[160801] Sverige behöver en ny samhällsorganisation för att trygga en hållbar tillväxt i hela landet. En samhällsorganisation som kan skapa förutsättningar för en positiv regional utveckling och en levande landsbygd även utanför storstadsområdena.
För detta behövs en ny indelning av Sverige. En indelning som gör det möjligt att skapa fler resursstarka län och landsting med ökad planeringskapacitet, bättre villkor för inomregional planering och organisatoriska förutsättningar för att överbrygga nationella planeringsstuprör.
Dagens länsindelning har inom många områden spelat ut sin roll. Frågan om en ny läns- och landstingsindelning har utretts ett flertal gånger under lång tid. I några län har redan indelningsförändringar skett. Länen och landstingen ser idag väldigt olika ut, är av olika storlek och har olika förutsättningar. Mer än halva Sveriges befolkning bor i tre län medan knappt halva befolkningen delas upp på 18 olika län.
I dag är det enbart länsstyrelserna av de statliga myndigheterna som har de 21 länen som indelningsgrund. De flesta andra statliga myndigheter med en regional organisation har mellan fem och åtta regioner. Vid en jämförelse mellan statliga myndigheters indelning kan konstateras att dessa indelningar skiljer sig åt och att det inte är någon som är den andra lik. Myndigheterna har organiserat sig med utgångspunkt från de egna verksamheternas förutsättningar.
Även sjukvården och arbetet med regional utveckling bedrivs i dag delvis i regioner som är större än nuvarande län. Det finns ett behov av ökad regional samordning. Ett första steg i att samordna staten regionalt är att relevanta statliga myndigheter med en regional indelning koordineras med den nya läns- och landstingsindelningen. Det ger förutsättningar för staten att, bland annat när det gäller arbetet med regional utveckling, kunna möta mer resursstarka landsting som verkar och planerar över ett större geografiskt område. Med detta läggs grunden för en samhällsorganisation som utgår från behovet av samverkan för utveckling och hållbar tillväxt. Det räcker dock inte att skapa enhetlighet i statliga myndigheters regionala indelning.
Den kraftiga obalansen i den regionala samhällsorganisationen har gett Stockholm, Skåne och Västra Götaland fördelar genom att man har stora administrativa resurser och en kunskapsmässig plattform vid såväl regionala som nationella prioriteringsdiskussioner.
Dessa län kan därför i kraft av sin planeringskapacitet ta fram genomarbetade underlag som är väl anpassade till de beslutsprocesser som till exempel Trafikverket eller andra myndigheter har. Genom en god lokal och regional kännedom och ett faktamässigt övertag vid diskussioner om till exempel byggandet av vägar och järnvägar kan den starka regionen övertygande och proaktivt göra analyser som illustrerar varför de egna förslagen är de mest lämpliga och lönsamma. Det finns också en storleksmässig obalans när det gäller fördelningen av nationella forskningsresurser samt projektmedel från EU.
Undersökningar visar att forskningsmedlen från Vinnova, EU:s ramprogram, Tillväxtverket och Energimyndigheten som fördelas i konkurrens mellan europeiska regioner och länen i Sverige har till 82 procent gått till Stockholms, Skåne, Västra Götalands län och forskningsmiljöer i Östergötland och Uppsala. Endast 18 procent fördelades i övriga Sverige. Av en annan rapport om regionala utvecklingsresurser framgår det tydligt att det är de redan starka länen som drar det längsta strået.
De förslag vi nu från Indelningskommittén presenterar utgår från att vi anser att det för framtiden finns möjlighet att skapa sex starka län som alla, i ökad global konkurrens och inom den europeiska integrationen, kan bidra till nationell tillväxt och lokal välfärd. Dessa landsting blir också starka nog att fungera i en ändamålsenlig regional samhällsorganisation tillsammans med länsstyrelser och centrala statliga myndigheter. Sveriges regionala indelning är viktig för möjligheterna att skapa tillväxt och därmed förutsättningar för likvärdig välfärd i hela landet.
En indelning i sex län och landsting ger möjligheter att ta tillvara hela landets resurser. Den ger förutsättningar för alla delar i de nya länen att utvecklas och få del av den gemensamma utvecklingen samt bidra till den nationella tillväxten och den lokala välfärden. Den ger också möjligheter att utveckla hälso- och sjukvården för att bättre möta framtidens utmaningar.
Vårt arbete handlar också om att stärka demokrati och legitimitet. Idag beslutas många frågor som rör politiska prioriteringar av indirekta politiska organ. Ett grundläggande krav på ett demokratiskt styrelseskick är att det ska vara överskådligt så att medborgarna har möjlighet att förstå var beslut fattas, möjlighet att påverka processen samt möjlighet att utkräva ansvar av de valda representanterna. Ett svårbegripligt och svårgenomträngligt system kan därför försvaga legitimiteten för den regionala demokratin. Att samla verksamheterna och uppgifterna som idag, beslutas av indirekta politiska organ, i ett direktvalt landsting innebär möjligheter för en förstärkning av demokratin. Det ger också möjlighet att utveckla samverkan med olika intresseorganisationer och civilsamhället.
I det delbetänkande som Indelningskommittén presenterade i juni har vi utifrån ett förslag om sex nya län och landsting föreslagit att tre nya län bildas från och med 2018 och respektive landsting från och med 2019:
- Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län läggs samman till Norrlands län,
- Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län läggs samman till Svealands län, och
- Västra Götalands och Värmlands län läggs samman till Västra Götalands län.
Indelningskommittén kommer att i slutbetänkandet återkomma till frågan om vilka statliga myndigheter som bör ha en samordnad regional indelning. Vi har i vårt arbete konstaterat att en samordnad regional indelning är av särskild vikt för de myndigheter där det regionala självstyret gör prioriteringar och fattar beslut om användningen av statliga medel i myndigheternas budgetar. Detta rör bland annat Trafikverket, Tillväxtverket och EFS-rådet.
Det räcker inte att skapa enhetlighet i statliga myndigheters regionala indelning. Även den statliga verksamheten måste samordnas regionalt. Staten är organiserad vertikalt, i stuprör, med olika specialiserade sektorsmyndigheter. Specialiseringen och avgränsning av sakområden är nödvändig för att myndigheternas ska kunna hålla hög kompetens och ha en effektivitet i verksamheten. Men specialiseringen har också avigsidor då allt fler samhällsfrågor rör flera sakområden. Specialiseringen kan också skapa svårigheter i samverkan med kommunerna och det regionala självstyret, vars uppdrag är horisontellt och omfattar flera samhällsområden. Behovet av samverkan mellan olika statliga myndigheter för att kunna göra en helhetsanalys och behovet av att göra avvägningar mellan olika sektorsintressen blir allt större.
Länsstyrelserna är den enda statliga myndigheter som i likhet med den kommunala sektorn har ett horisontellt uppdrag med en rad olika verksamhetsområden. Länsstyrelserna har också i uppdrag att samordna staten regionalt och att göra tvärsektoriella avvägningar mellan statliga sektorsintressen och vår bedömning är att länsstyrelsernas uppdrag att samordna staten regionalt bör förtydligas och förstärkas. Länsstyrelsernas roll i det regionala tillväxtarbetet bör förtydligas.
Vi har nu presenterat ett delbetänkande och avser att i slutbetänkandet återkomma med ytterligare förslag. Förslag som ska medverka till att vi får en ny regional samhällsorganisation i Sverige, som på ett bättre sätt kan medverka till att vi kan få en hållbar utveckling i hela vårt land.
