[160729] 
Yorgos Lanthimos levererar en träffsäker satir över samtidens hets kring tvåsamhet, men förstår inte när han borde runda av.
David, en medelålders, småfet nybliven singel, tar in på ett hotell där man under sin 45 dagar långa vistelse måste finna någon att bli ihop med, annars förvandlas man till ett djur. (Titeln kommer av att David i början meddelar att han, i den händelse han förblir singel, vill förvandlas till en hummer.) Under dagarna får han spendera sin tid bäst han vill, men paraktiviteter är strikt förbjudna. En singel får inte göra något som är förbehållet par. Inte ens onani går an, för sexuella erfarenheter skall hållas mellan två personer.
Yorgos Lanthimos speciella idéer och regi går inte att ta miste på. Filmen är långsam, men där detta blev påfrestande i ”Dogtooth” fyller det en funktion i ”The Lobster”, där en saktmodig stämning etableras och förstärks tack vare andra för regissören typiska stilgrepp. Naturligt ljus används i de flesta scener och ger ett kallt, grått intryck, som speglar den gråa, känslokalla värld åskådaren träder in i.
Denna känslokyla växer i sin tur med hjälp av skådespelarnas insatser och engagemang, eller rättare sagt bristen därav. Colin Farrell talar stelt och utan inlevelse, för detta är en värld där känslor tycks komma i andra hand. Paren etableras nämligen inte baserat på personkemi, förhållanden inleds när två personer upptäcker att de delar någon ytlig, trivial egenskap, som t.ex. att ha problem med plötsliga fall av näsblod. Diskussionerna mellan dem blir ett uttryck för stelheten som präglar deras romantiska liv; en man underhåller sin nyfunna flickvän med att prata om genomsnittsvikten på bollar i olika idrotter. Uppräkning är för övrigt ännu ett av Lanthimos favoritgrepp, hans människor fokuserar på det faktiska, materiella, kvantifierbara, och presenterar strukturerat sina slutsatser utan insikt om något som går bortom det rent observerbara.
Dessvärre lyckas regissören med den sällsynta bedriften att minska kvaliteten drastiskt efter en bra bit in. Den första timmen är klockren nästan varje sekund, och hade man rundat av efter 60 minuter hade ”The Lobster” varit en av årets bästa filmer, högsta betyg utan tvekan. Efter halva filmen lämnar man dock det bisarra hotellet och går över till att visa singlarnas vardag, de människor som flytt och numera lever i skogen. Hos dem råder en omvänd struktur: ensam är stark. Klarar man inte att hålla gruppens tempo får man skylla sig själv, och nåde den som vågar inleda ett förhållande med en annan singel! Detta budskap levereras inom loppet av tio minuter, men Lanthimos envisas med att dra ut på berättelsen i ytterligare femtio minuter. Femtio långa minuter.
