[160729] Feminister och nostalgiker har munhuggits fram och tillbaka om kvinnorna i nya ”Ghostbusters”, så till den grad att de måste ha missat att den viktigaste ingrediensen inte handlar om kön utan underhållningsvärde.
Låt oss konstatera något redan från början: att man har något emot valet av en kvinnlig huvudperson betyder inte nödvändigtvis att man är en bakåtsträvande mansgris, lika lite som man inte är feminist enkom för att man ställer sig positiv till sagda val. Det finns fantastiska filmer med kvinnor i roller som vanligtvis förbehålls män, filmer som hyllats av kritiker och älskats av publiken, t.o.m. av testosteronstinna män som inte brukar vilja kontaminera sin underhållning med tjejbaciller, men i dessa fall har man vetat mycket väl vad man sysslat med.
Det är dock mer än man kan säga om nyversionen av ”Ghostbusters”. Det är ett mediokert försök att ingjuta liv i ett klassiskt varumärke där den politiskt korrekta eliten har värnat mer om ”girl power” än om kvalitet, där man låtit enerverande stereotyper ersätta den manliga ensemblen från tidigare filmer. Melissa McCarthey är påfrestande som energisk tjockis, Leslie Jones är en uttjatad ”sassy black woman” och Kate McKinnon fungerar inte alls som knäpp vetenskapsman. (Vetenskapskvinna? Vetenskapsperson? Vetenskapshen?) Kristen Wiig är den enda karaktär som fungerar bra, ja rentav klockrent, som kontrollerad, strukterad f.d. universitetslektor som likväl börjar dregla vid åsynen den sexige Chris Hemsworth; hon blir trovärdig just för att hennes traditionellt kvinnliga kvaliteter får samexistera med hennes förhoppningar om en plats i den ännu mansdominerade akademiska sfären. Övriga deltagare känns som inkvoterade nödlösningar.
Är ”Ghostbusters” dålig enbart för att huvudpersonerna saknar y-kromosomer? Verkligen inte, den hade varit lika medelmåttig oavsett vem som spelat i den. Konsten att skapa bra specialeffekter tycks ha gått förlorad de senaste trettio åren. På vilken fjärran plats bra specialeffektskapare än håller hus så kan man trösta sig med att de förmodligen hålls sällskap av roliga manusförfattare. De skall i alla fall ha beröm för att de försökt skriva en ny historia istället för att kopiera den gamla, men nyskapandet rimmar illa med ständiga referenser till originalet. (Är det så konstigt att fans av den gamla filmen protesterade när de såg hur vårdslöst man handskades med en av deras favoritfilmer?) Artisten bakom den nya Ghostbusters-låten levererar en nyversion av det klassiska ledmotivet, som speglar filmen som helhet: en sämre version av något klassiskt, en påminnelse om något på alla sätt bättre.
