[160725] Det här är boken om Richard Jändels liv, hans tankar och nedslag om livet med Parkinsons sjukdom. Men även om hans livsresa i stort. Och inte minst om hur han sveks på ett ofattbart sätt av sin fru vilket nästan tog knäcken på honom. ”Fast varför är det så att det är först när vi har det riktigt svårt som vi förstår vad som är väsentligt i livet?” är en fråga han ställer i näst sista kapitlet.
Detta är alltså en biografi som kommer från hjärtat. Jag upplever den som helt och fullt ärlig i varenda stavelse. Richard Jändel är journalist och författare och har gett ut flera böcker sedan debuten 1996. Bl a två biografier över Spanienfrivilliga, två diktsamlingar, två novellsamlingar, två romaner och en historisk översikt av den israeliska arbetarrörelsen. Dessutom en vegansk kokbok som han medförfattat och en bok om Romska folkhögskolan med dess rektor, samt att han varit medredaktör för boken om Bergsjön och redaktör för en antologi om spanska inbördeskriget.
Rubriken på denna boks baksida är: ”Ett helt vanligt liv? Nej, kanske inte…”
För varken före eller efter den där dagen när läkaren gav Richard Jändel beskedet om sannolik Parkinson, skulle han ha ansetts som en vanlig Svensson.
Richard Jändel föddes i Norrtälje 23 april 1963. De första tio åren av hans liv präglades av ständiga uppbrott. Hans föräldrar och hans några år äldre syster bodde sällan längre på en plats än ett och ett halvt år. Han räknade ut att han hade bott i sex eller sju landskap innan han fyllde nio år. Hans pappas rotlöshet var främsta skälet till att de flyttade så mycket.
”Jag avskydde de ständiga uppbrotten och lovade mig själv att när jag blev vuxen skulle jag aldrig flytta mer. Ett tomt löfte skulle det visa sig.”
När han var tio flyttade familjen till ett mindre jordbruk på Österlen i Skåne. Vid denna tid präglades Österlen av en inskränkthet och fördomsfullhet, skriver han, som nästan kan jämföras med den amerikanska söderns attityd gentemot ”negrer”. Det var inte lätt att bli accepterad som utifrån kommande.
I skolan utsattes han de närmaste tre åren för alla upptänkliga former av mobbning, ibland i form av fysiskt våld men oftast genom psykningar. Skolan var – som oftast vad gäller mobbning – ointresserad av att ingripa. Men som tur var stod föräldrarna på hans sida – trots att deras äktenskap var långt ifrån lyckligt – men efter sex års studier med mestadels elände så kom Richard Jändel att lämna den svenska grundskolan.
Tre dagar bara gick han i högstadiet tills mobbningen fick honom därifrån. Hans pappa kämpade för att sonen skulle slippa utsättas för det och på så sätt slutade Richard skolan.
Han lappade ihop sina bristfälliga grundskolekunskaper med flera år på folkhögskola så småningom, vet jag.
Hans dagdrömmar var stora under de år som kom. Men föräldrarnas ekonomi satte käppar i hjulet för realiserandet av drömmarna. Han poängterar att föräldrarna försakade mycket för honom och hans systers skull, men några stora pengar fanns ändå inte i familjen.
1985 kom Richard till Israel och började arbeta på en kibbutz där han upplevde det socialistiska drömsamhället förverkligat och han mötte en israelisk flicka som han så småningom gifte sig med.
Journalisthögskolan i Göteborg gick han igenom och med tiden gav han sig ut i världen och han har vandrat på Jerusalems stadsmur, promenerat över Golden Gatebron i San Francisco, intervjuat Daniel Ortega (nu Nicaraguas president), sovit en natt hos mescaleroapachérna i deras reservat i New Mexico, upplevt Swinging London, druckit Vino Verde i Portugal och Unikum i Budapest och kört sin Buick Electra 67:a från New Mexico till North Dakota, arbetat utomlands, bråkat med skitstövlar i Honduras huvudstad och ätit lunch med Kataloniens dåvarande president (ihop med 1000-tals gäster till) samt druckit vin med ”Frisco-Per” Eriksson, en gång officer i den spanska republikens armé och legendarisk fackföreningsman inom Sjöfolksförbundet.
Och han blev författare till slut, som han drömt om, om än ingen ekonomiskt framgångsrik sådan.
Men när han 42 år gammal ännu jagade efter nya upplevelser så blev uppvaknandet smärtsamt.
”-Vi kan inte vara säkra, men allt pekar på att du har Parkinson, sa läkaren”
Det hade känts som en sträckning i högra benet, till en början. En sträckning som aldrig gick över. Parkinsons är en progressiv sjukdom. Man blir sämre efterhand. Ingen vet varför människor drabbas av den. Rörelseproblem, stelhet och skakningar är symptom. Gången blir släpande men följderna av sjukdomen skiljer sig bland patienterna. Medicinering ger ofta goda resultat och patienten kan under många år leva ett normalt liv men efterhand som hjärncellerna bryts ner minskar medicinens effekt.
För Parkinson går inte att bota.
Detta var så klart en stor chock för Richard Jändel och han beskriver och berättar på flera sidor i boken om sina erfarenheter av sjukdomens inverkan på hans kropp. Och även själ, för ökad känslighet är en effekt och att tårarna kommer lättare liksom vredesutbrotten.
Han beskriver de jobbiga känslor han hade efter att hans pappa och sedan mamma gick bort. Men det stöd och hjälp han hade av sin fru i början av sjukdomen försvann efter ett tag. Det verkade som om hon tog avstånd från honom. Två barn, flickor, föddes med ett år och fyra månaders mellanrum 2004 och 2005 men det slutade ändå med skilsmässa från den israeliska kvinnan han hade levt med i mer än tjugo år.
”Det var som om jag hade gjort någonting dåligt genom att bli sjuk, som om jag genom sjukdomen svikit familjen. Till slut rörde hon inte vid mig längre och vårt sovrum förvandlades till en sovsal.”
En kväll många år senare satt Richard och hans f.d hustru och diskuterade sitt äktenskap. Ilskan, sorgen och bitterheten hade lagt sig och de kunde tala som två vuxna och då säger hon plötsligt:
”Vet du varför jag ”svek” dig som du kallar det?”
Hon berättade då att hon hade sett på deras yngsta dotter redan att hon hade problem. De kom så småningom fram till att hon har ADHD och hon krävde sin mammas uppmärksamhet helt och hållet. Därav orkade hon inte kämpa för Richard också.
Tiden gick, Richard jobbade som folkhögskollärare som han hade utbildat sig till. Sorgen efter föräldrarna var stor, kanske mest efter pappan som han alltid hade stått närmast. Ett arv hade han dock fått efter båda föräldrarna vilket gjorde att han kunde resa. Bland annat till Kuba.
Och där mötte han sin blivande fru. En 17 år yngre skönhet som han efter att ha fått muta de kubanska myndigheterna fick ta med till Sverige. Men inte fick hon något uppehållstillstånd här utan det blev nej i alla instanser. Hon hade varit politiskt aktiv på Kuba och det fanns indikationer på att hon skulle bli arresterad vid återkomsten.
Men det blev ändå nej.
Richard har en förklaring i boken på varför han tror att det så ofta blir avslag för kvinnor som gifter sig med svenskar nuförtiden. Kvinnor från andra kulturer än den arabiska världen. Men det får ni läsa om själva.
I vilket fall: hans kubanska fru mådde allt sämre vid varje nej, gick ner 14 kilo, de hade flyttat till Borås ifrån Göteborg, Richard hade nytt jobb på en folkhögskola där – men så kom dråpslaget. En av hennes kubanska vänner i Göteborg skickade text- och bildmeddelande till honom där det framkom att hans fru hade varit otrogen.
Inte bara en, utan flera gånger. På hotell i Göteborg, medan Richard hade jobbat och skrivit ansökningar om att hon skulle få stanna i Sverige, så hade hon svikit honom å det grövsta.
Han går in i väggen fullständigt och blir sjukskriven. Samtidigt som han tar ut skilsmässa och hon får flytta.
Och så skriver han denna bok, som är en öppen självbekännelse helt igenom. Han konstaterar till slut att han har mycket att leva för; främst de två döttrarna – nu på väg att bli stora.
Det är mycket starkt att kunna dela med sig på detta sätt. Nog för att man kan tycka att han varit naiv många gånger i sitt liv, men han har därigenom också fått uppleva mycket.
I näst sista kapitlet ”Varje dag är en gåva, tag vara på livet” skriver han:
”Under de år jag lidit av sjukdomen har jag kommit närmare livet. Jag kan stanna upp mitt i vardagen och betrakta en blomma eller ett träd. Se hur den formats och njuta av dess färger. Jag skulle vilja ropa högt: ”Mamma, äntligen lever jag i nuet!”
Något hans mamma aldrig tyckte att han gjorde i ungdomen.
