[160615] När jag öppnar Salim Bachis roman Muhammeds tystnad, kan jag inte säga mig känna till särskilt mycket om allahs sändebud på jorden, eller om hur islam på sexhundratalet med Muhammeds hjälp spreds över Arabien.
Salim Bachi föddes 1971 i Algeriet men bor sedan drygt tjugo år i Paris. Han har tidigare fått två romaner översatta till svenska, debuten Odysseus hund (2001) 2012 och Döda dem alla 2011, som handlar om en av elfte septemberterroristerna. Nu kommer alltså Muhammeds tystnad. Samtliga är för övrigt utmärkt översatta av Christer Olsson för Bokförlaget Tranan. Vid några tillfällen undrar jag dock över uttryck som hora och idiot, eller att ”apa efter”. De bryter av den annars ”äldre” tonen i texten. Men det kan ju också tänkas att det är författarens ordval.
Jag läser som om det rörde sig om en historisk roman, vilket det naturligtvis inte fullt ut kan vara. Däremot bygger författaren på kända fakta om Muhammed och om samhälle och politik under hans era. Men att en del av dessa ”fakta” är emotsagda av andra källor får vi inte glömma. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, ger en bakgrund i ett initierat förord till romanen.
För att bredda de bilder vi får av Muhammed och hans tid använder Bachi fyra berättare; den första hustrun Khadija, som är den som bekräftar sin mans ”uppenbarelser” som ord från gud. Den andre är Abu Bakr, nära vän och svärfar, dessutom Muhammeds efterträdare och den förste kalifen. Khalid ibn al-Walid, länge en fiende till islam, militär härförare som stred mot Muhammed, men senare också för. Kallades för Islams Svärd. Och den fjärde berättaren är den unga frun Aisha, dotter till Abu Bakr. Aisha är fräck och tuff och vågar ifrågasätta sin mans dubbelmoral, hon är med när han dör. Jag kan dock tycka att de fyra personernas perspektiv inte ger så väldigt skilda uppfattningar av profeten. Samtliga berättare ger en otvetydligt positiv bild av honom, även Khalid ibn al-Walid som läng var hans fiende. Jag hade nog hoppats på att man skulle komma något ”djupare” in i Muhammed som människa.
Innan jag började läsa hade jag tänkt att kanske på något vis jämföra de två religiösa språkrören Jesus och Muhammed. Om Jesus finns inte så mycket information, det mesta vi vet är från hans tre sista år i livet. Det var då han var aktiv profet. Den historiska kunskapen om Muhammed verkar vara fylligare. Fadern dog när han fortfarande var i späd ålder, medan modern gick bort när han var sex år. Han arbetade som affärsman och förflyttade sig i kamelkaravaner genom öknen. Muhammed var anställd hos den femton år äldre rika köpmansänkan Khadija, som senare blev hans första hustru. Så länge de var gifta höll han sig enbart till Khadija, sedan blev fruarna alltfler.
I ”jämförelse” dem emellan är det knepigt att inte tycka att Jesus framstår som en mer sympatisk person, även om Muhammed också genom sina närstående verkade vara fullproppad av positiva egenskaper. Enligt Khadija sörjer och oroar han till exempel sig nästan fördärvad när en nyfödd son insjuknar.
Jag blir förfärad av allt våld, av krigen och blodet som rinner över människornas döda kroppar såväl som öknens sand. Muhammed är inte endast en guds talesman, han är också en krigare. Som sådan dödar han på fältet likväl som skär halsen av dem han inte gillar, eller som inte tänker sig att gå i islams riktning. Visst kunde väl Jesus även han bli irriterad och arg, men att han skulle ha dödat har jag aldrig läst eller hört talas om.
Jag funderar över om Salim Bachis roman kan vara provocerande för muslimer, för ”vanliga” såväl som extrema sådana. Jag tänker att det inte känns särskilt svårt att läsa om Muhammed och hans ”krigare”, om hur de med svärdet i hand stred för islams acceptans och utbredning, hur de dödade meningsmotståndare såväl som de ”otrogna” och ovilliga, och sedan dra paralleller till hur exempelvis IS-anhängare i dag troligen ser sin profets exempel som ett ideal. Ja, jag vet naturligtvis inte, och jag vet inte om man kan anföra historien som skäl till hur islamister i dag beter sig. Men bara tanken får det att isa sig i kroppen.
Sedan måste man i rättvisans namn komma ihåg att även kristna har dödat i sin guds namn. Vi hade bland annat korstågen på medeltiden, med liknande grundidéer. Och i dag jagas olika religiösa minoriteter för sin ”felaktiga” tros skull, på olika platser runt om vår värld.
I början får jag känslan av att det är Khadija eller de andra tre som är berättare, men efterhand tycker jag Bachi släpper eller tappar den känslan/tonen. Det är som om han glömmer vem som faktiskt berättar. Och det är för mig en nackdel. Det blir betydligt mer spännande att få höra de fyra olika berättarnas individuella röster, än en mer objektiv sådan. När den tonen försvinner blir romanen mera svepande över historiska ”fakta” och blir därigenom också mera opersonlig. Dessutom tenderar historien att då handla mer om krig och diverse intriger, som i vilken såpa eller Shakespearepjäs som helst. Eller att det hela mest blir till torr information, och det är knappast det som mest triggar igång mig.
Annars skriver Salim Bachi med ett rent och vackert språk, stundvis i den lätt högtravande ton som ofta förekommer i arabisk diktning.
Självklart måste Salim Bachi göra sina tolkningar, sina val av vad och hur han vill berätta. En kontroversiell sak skulle kunna vara att han visar en Muhammed som läser en hel del, bland annat olika religiösa skrifter. Samtidigt menar en del islamska teologer att han var analfabet. Författaren har också valt en ibland feministisk tolkning när det gäller Muhammeds och islams förhållande till kvinnorna. Han har i det till exempel blivit inspirerad av den algeriska författaren Assia Djebar, som skrivit i ”ämnet”. Han ger en väldigt negativ bild av den andre kalifen, Umar ibn al-Khattab, som hatade kvinnorna och ansåg att det var de som låg bakom det motstånd de mötte i spridningen av islam. Många menar att det var genom al-Khattab som kvinnorna fick en sämre social ställning.
Aisha var nio år när Muhammed äktade henne. Ligger det till grund för traditionen med unga fruar, barnbröllop, som fortfarande förekommer på vissa delar av den här planeten?
Aisha var nio när hon gifte sig och arton när hon blev änka. Sedan levde hon cirka femtio år till som något av orakel. Folk kom till henne och frågade om råd och hjälp.
Hon var också den som vågade ifrågasätta sin älskade man
”En dag när Muhammed reciterade verserna som gav honom tillåtelse att äkta de kvinnor som gav sig åt honom, påpekade jag med ungdomens hela glöd:
– Efter vad jag kan se är din Gud väldigt angelägen om att tillgodose alla dina begär.”
Hon vittnar inte enbart om sin egen svartsjuka utan rimligen också om den svartsjuka som helt naturligt borde infinna sig när man delar sin man med flera andra kvinnor. Och kanske kom hon med ett inlägg i den eviga slöjdebatten ”Samma natt fick Muhammed en uppenbarelse från Gud, därefter blev vi tvungna att bära slöja inför de män som inte tillhörde familjen.” Aisha tyckte inte det var någon orimlig begäran. Men
”Däremot förstår jag inte varför andra kvinnor som aldrig haft någon förbindelse med min älskade man apar efter oss genom att också bära slöja. Vilka tror de att de är? Vilken högfärd! Och alla män som uppmuntrar dem, har de någon rätt att jämföra sig med den störste av dem alla genom att dölja sina hustrur på det viset?”
