[160602] 
Det svenska ”deckarundret” som en del av den anglosaxiska världens vurm för ”scandi crime” är sedan länge en tröttsam schablon. Vi som vadar runt i den här utgivningen möts ofta av berättelser som är illa berättade, intriger som passas in med skohorn, tillrättalagda ledtrådar, tondöva dialoger och ofta står ”byggnadsställningen” kvar genom hela berättelsen. Man ser hur författaren resonerat, hur han eller hon gjort.
Därför är det befriande att läsa I de bästa familjer. Den andra delen i Expressen-journalisten Mats Olssons serie om den tidigare journalisten Harry Svensson. En lätt maskerad Mats Olsson själv i mina ögon.
Det är en relativt enkel historia som inbegriper nynazister, korrupt överklass, kriminella mc-gäng och ryska oligarker. Inte särskilt originellt i dagens deckarflod, inte särskilt avancerat. Språket är inte häftigt, intrigerna inte särskilt komplicerade men det är en tonsäker skribent som hållit i pennan. Humorn, tidsmarkörerna, dialogen och blicken för detaljer sitter som en smäck. Och berättelsen flyter fram utan hinder. Det sistnämnda sällan en självklarhet i dagens deckarflod.
Det är sällan jag läser en författare som beskriver journalistyrkets möjligheter och begränsningar så perfekt som Mats Olsson, det är en njutning i sig och en viktig del i historien.
Mats Olsson är också en i bästa mening rutinerad skribent som använder sina musik- och sportreferenser med en exakt avvägning vilket är relativt ovanligt när det gäller i synnerhet manliga deckarförfattare. Ofta får vi dessa referenser som karaktärsdefinitioner i brist på. I brist på förmåga att teckna karaktärsdrag på annat sätt.
Den som kan sin Mats Olssonska musik- och idrottshistoria, den som läst honom genom åren i Expressen, känner igen sig. Det som imponerar är med vilken perfekt avvägning han hanterar sina ”darlings”.
Vore det inte så banalt så skulle jag kalla det här för folkhemsnoir. Men det är inte folkhemstungt, inte skrivet med en sorg om en tid och en idé som försvunnit.
Däremot skriver Mats Olsson varsamt fram de människor som blev över, de som fortsätter leva i utkanten av centrum, av makten.
Det är heller inte särskilt noir, inte i bemärkelsen hårdkokt. Men attityden hos hjälten Harry Svensson – hans kommentarer, hans reflektioner, hans humor – är noir om man så vill.
Och det är också här jag tror att Mats Olssons eget deckarintresse lyser igenom. Det är lätt att se de amerikanska förebilderna i de delarna.
Ändå så fast förankrat i den svenska myllan.
