[160601] Under första världskriget vacklade det en gång så mäktiga osmanska riket på undergångens rand. För hundra år sedan, 1916, slöts ett hemligt avtal som signerades av den brittiske underrättelseofficeren Mark Sykes och den franske diplomaten Francois George-Picot.
I avtalet delades Mellanöstern upp i intressesfärer där Storbritannien, Frankrike, Italien och Ryssland fick makt över olika delar av området. Gränser drogs upp som kom att leda till konstlade nationsbildningar och bäddade för de konflikter som nu blivit en både akut och såvitt man kan bedöma bestående kris.
Sykes-Picotavtalet är en given utgångspunkt för diplomaten och Mellanösternkännaren Ingmar Karlssons bok Roten till det onda. Men Karlsson drar ut de historiska sammanhangen länge än så, och för alla som undrar hur det kunnat gå så käpprätt åt fanders som det gjort i området utgör boken en källa till kunskap som är omistlig för att förstå både den längre historiska bakgrunden och det skeende som utspelat sig under de senaste hundra åren. Här finns också blickar mot framtiden, och det är ingen uppmuntrande bild som där kan anas.
Ingmar Karlsson fokuserar på främst tre av de nationer som så småningom skulle få sina gränser utmed de linjer som Sykes och Picot drog på kartan: Syrien, Irak och Palestina/Israel. Ingen av dessa nationer är någon ”naturlig” statsbildning med någorlunda enhetlig befolkningssammansättning med uppenbar känsla för en självklar gemenskap. Syrien delades dessutom upp i två länder, Syrien och Libanon, vilket skapade en bestående konflikt som bidrog till områdets destabilisering.
I det osmanska riket hade befolkningsgrupper med skilda religioner och olika försörjningssätt och traditioner levt i sina respektive områden. Nu tvingades de in i nationer där mångas religiösa föreställningar och levnadssätt diskriminerades medan maktkamper ledde fram till att staterna kom att styras av företrädare för vissa befolkningsgrupper som gynnade sina egna och byggde upp militära och polisiära system som hade som främsta uppgift att skydda de styrandes intressen.
Ingmar Karlsson beskriver det här med en konkret saklighet som är mycket stilistiskt effektfull när den kontrasterar mot de oerhört dramatiska förlopp som skildras. Det blir lite av islänningasagans lakoniska kraft över berättelsen. Det fanns bland arabiska intellektuella vid tiden för Sykes-Picotavtalet strömningar som ville se en arabisk stornation efter osmanernas fall, där staten kunde vara sekulär även om islam självklart skulle vara den dominerande religionen. Den naturliga gemenskapen skulle dock upprättas och vidmakthållas på grund av det gemensamma språket. Man ville också se en modernisering där det framstående arabiska vetenskapliga och kulturella arvet skulle återupprättas och en vetenskaplig verksamhet som kunde mäta sig med den europeiska skulle bli möjlig.
Den imperialistiska uppdelningen av området skulle för gott omöjliggöra denna utveckling, och naturligtvis var det oljefyndigheternas snabbt växande betydelse som spelade in. England kunde segra i första världskriget buret på ”en våg av olja”, och kontrollen över oljan kunde man inte släppa ifrån sig.
Ungefär samtidigt med Sykes-Picotavtalet kom den så kallade Balfourdeklarationen, som gav judarna rätt att bosätta sig i Palestina. Det egendomliga är att mannen bakom deklarationen, den brittiske politikern och sedermera premiärministern Arthur Balfour, redan från början var klar över den inneboende konflikten i detta löfte till judarna, och som bestod i att palestinierna redan bebodde landet. I deklarationen sägs det att den palestinska befolkningens rättigheter måste respekteras, vilket givetvis var en omöjlighet med tanke på de judiska avsikterna att upprätta en egen stat.
Ingmar Karlsson har tidigare beskrivit den israelisk-palestinska situationen i boken Bruden är vacker, men har redan en man: sionismen en ideologi vid vägs ände? Här tar han upp en del trådar från den boken, och det blir tydligt vilket dilemma staten Israel står inför. Fortsätter man utvidga landet på de palestinska områdenas bekostnad bäddar man för en konstant kris, både på grund av det palestinska motståndet och det internationella fördömandet av ockupationen. Men inom Israel finns en växande palestinsk-arabisk befolkning som är medborgare och har rösträtt. Så småningom kan det bli så att en palestinsk majoritet vinner val i Israel. Ska den judiska staten lagstifta om apartheid för att förhindra detta, eller ska den försöka deportera stora palestinska befolkningsgrupper? Ingendera förefaller möjligt, men vad ska man göra? Ja, osäkerhet är vad som präglar denna del av världen för överskådlig tid. Ingmar Karlsson ser ingen lösning, även om IS skulle besegras. Risken är stor, menar han, för en afghanisering, där instabila nationer hålls under armarna av stormakter medan deras inre liv präglas av konstant osäkerhet och där religiöst motiverade rövarband terroriserar befolkningen.
När USA och Storbritannien gick till attack mot Saddam Husseins Irak under den lögnaktiga förevändningen att landet förfogade över massförstörelsevapen fick George W Bush en varning där han uppmanades akta sig för att helt och hållet bortse från 4000 års historisk bakgrund till situationen i Mellanöstern. Han svarade att han inte läser historia, utan är killen som skapar historia. På något egendomligt vis har han faktiskt fått rätt. Utan honom hade förmodligen inte det kaos som nu råder i Mellanöstern uppkommit och terrororganisationen IS inte funnits. Jag förmodar att han är nöjd med sig själv.
