[160521] 
Det är vardagsbilder, de flesta i grunden ganska ointressanta detaljer ur liv som många av oss lever här och nu. Men det är också en obehagskrypande nerv och spänning i flera av dem, som vore det en thriller eller skräckfilm på prosa.
Marie Norin har skrivit nio noveller, om det nu är noveller det handlar om i hennes senaste bok, tomasfilmerna. Nio berättelser där huvudpersonerna glider på gränserna mellan sjukt och friskt, där en del av dem gör eller säger sådant man vanligen inte brukar göra eller säga.
Det börjar alldeles suveränt i ”tomas”, och det börjar med orden ”Tomas har så små händer. När man ser honom tänker man på det med en gång: vilka små händer, tänker man.” Det tar ett tag in i texten innan jag förstår att berättaren är en ung människa, ett barn, förmodligen en flicka i de tidiga skolåren. Inte heller är det helt enkelt att få grepp om vem Tomas är eller hur gammal han är. Vi vet att han arbetar i familjeföretaget som handlar med smörgåsar, landgångar och smörgåstårtor. Tomas håller till i källaren och viker kartonger att lägga produkterna i när de säljs. Flickan och Tomas träffas och promenerar tillsammans. Hon berättar i jag-form spontant och lite osorterat så där som barn pratar, och tonen är klockren. Vi känner snart att något inte står rätt till. Det blir tydligt när Tomas uteblir från promenaderna och när han väl dyker upp igen berättar att ”mor är död”. Hon står i frysrummet med ett blodigt sår i bakhuvudet. Inget sägs om hur hon dog, och ingen reagerar när det omaka paret får för sig att begrava modern i ett parkliknande område i staden.
Den första novellen är en på alla plan rakt igenom excellent text. Ett problem med Norins bok är att ingen av de kommande berättelserna är i närheten av de nivåer ”tomas” når. Det finns för all del en del spännande uppslag och språket är som alltid hos Norin förträffligt. Det är inte för inte som författaren också är poet (även barnböcker finns på meritlistan).
Berättelserna är lätt skruvade och figurerna skapligt överdrivna i vad de tar sig för, tänker eller säger. Inte sällan handlar det om moderna mänskliga relationer.
Ett annat problem är att de positiva ”effekterna” av Norins språk och stil tunnas ut när hon inte varierar tonen eller till exempel folks sätt att prata. Det riskerar att bli tjatigt om alla uttrycker sig på samma vis, då får till slut ingen individ någon egen personlighet. Och jag frågar mig om det skulle fungera att skriva ihop berättelserna till en helhet, till en roman istället. Ja, varför inte.
I ”inne” sitter en kvinna och kikar på youtube, och om de filmer hon ser och berättar om existerar i verkligheten eller är poeten Marie Norins skapelser vet jag inte. Men där finns ett flertal häftiga exempel på poetiska ”idéer”. Någon sätter ut en katt på ett glasbord, och katten beter sig som om den faller, eftersom den inte ser/förstår att den står på något.
Den avslutande ”filmer om män” är också läcker, men även här är det ytterst tveksamt om det kan kallas en novell. Trettio sidor där så gott som alla meningar börjar ”En man som …” Och så följer en eller ett flertal rader som vanligen inte har med de föregående att göra. Läckra poetiska rader där män gör eller inte gör saker, befinner sig någonstans, tänker eller känner eller inte förstår någonting. Det är som bilder eller scener eller kanske scenavisningar till en pjäs eller film, eller varför inte inledningen till en roman. Ofta vill jag läsa/se färdigt scenen eller hela den, kanske tänkta, berättelsen
”En man som är oerhört liten. Allt på honom är litet. Medan man tittar på honom krymper han ytterligare.”
”En man som skiter ner sig på tunnelbanan på väg till ett möte han redan är sen till.”
”En man som bär sitt fyra minuter gamla barn genom en sjukhuskorridor. Barnet suger på mannens lillfinger som är en kort stump bara, den bit av det finger som blev kvar efter en olycka som hände mannen för länge sen …”
”En man som mediterar att han är en blomma.”
”En man som ser sitt hus brännas ner.”
Och jag antar att det lika gärna skulle kunna handla om en kvinna som …
