[160511] Siri Hustvedt är allting som Donald Trump inte är. Kvinna förstås, men framför allt kunnig på de områden där hon uttalar sig, både bildad och välutbildad, fördomsfri, kritiskt sökande och med en grundmurad humanistisk hållning inför samtidens stora frågor.
Därför är det också oupphörligt intressant och tankeväckande att läsa de essäer som förekommer i samlingen Leva, tänka titta. Om valet av titel skriver Siri Hustvedt att hon är medveten om att den som mycket annat kan ifrågasättas, det kan ju till exempel inte bli så mycket tänkt och tittat om man inte lever.
Så är det förstås, men här handlar det mindre om levandet i någon ursprunglig biologisk mening, utan mer om hur det levda livet formas och påverkas av de intellektuella influenser och erfarenheter som alla människor upplever men som inte alla ägnar ett så intensivt kritiskt studium i syfte att klarlägga egna drivkrafter och ställningstaganden som Siri Hustvedt gör här. Hon går tillbaka i sitt liv och ser på hur hennes föräldrar med norskt påbrå och från materiellt torftiga förhållanden lyckades ta sig fram i livet och skapa den harmoniska akademikerfamilj som blev utgångspunkten för Siri Hustvedts egen karriär som forskare och författare. Hon tar också upp viktiga litterära referenspunkter, två skandinaviska författare ägnas intressanta betraktelser, Ingrid Christensen och Stig Dagerman.
En essä från 2005 handlar om det enorma bedrägeri som iscensattes av den dåvarande presidenten George W Bush tillsammas med den brittiske premiärministern Tony Blair, när de helt sanningslöst påstod att Irak förfogade över massförstörelsevapen och därför måste anfallas. Siri Hustvedt intresserar sig för den psykologiska och etiska disposition som kan ligga bakom när ett politiskt ledarskap samvetslöst bedrar både sitt eget folk och det internationella samfundet. En allvarlig oro för den politiska kulturens totala försumpning i USA som vi i dag kan uppleva som akut var redan högaktuell för bekymrade amerikaner för tio år sedan.
Siri Hustvedt är disputerad litteraturvetare. Hon doktorerade på en avhandling om språk och identitet i Dickens verk. Som skönlitterär författare har hon en rad romaner bakom sig, den senaste, Den lysande världen, problematiserar betydelsen av om det är en man eller en kvinna som ligger bakom ett konstnärligt verk och hur olika förväntningarna är på en kvinnlig respektive manlig konstnärlig identitet. Hur mer eller mindre medvetna språkliga konventioner vävs samman med identitetsupplevelsen hör till Siri Hustvedts intresseområden. Hon har en djupgående beläsenhet på områden som psykologi-psykoanalys och neurovetenskap-psykobiologi. De essäer som här rör sig på sådana områden är spännande och utmanar hela tiden till stimulerande intellektuell självprövning. Oavsett om man köper resonemangen eller inte (det finns ju till exempel en del freudianska teorier som kan ifrågasättas) gör man det i en känsla av ömsesidighet och öppenhet, Siri Hustvedt försöker aldrig mästra eller sätta sig på sin läsare.
Hon har som många känner till en speciell personlig anledning till sitt stora intresse för psyket och hjärnan. Under större delen av sitt liv har hon lidit av svår migrän. I romanen Den skakande kvinnan skildrar hon plågan det innebär, men också de för sjukdomen karaktäristiska psykiska upplevelserna som olika former av förändrad verklighetsuppfattning, ”auror” med mera. Hon kommer in på sådant också här, både den personliga erfarenheten och de neurobiologiska teorier som kan knytas till den.
Den del av samlingen som fått rubriken Titta handlar framför allt om upplevelsen av bildkonst. Vad är det egentligen som händer när ett bildkonstverk djupt berör? Siri Hustvedt lägger framför allt vikt vid den kommunikation som upprättas mellan det konstnärligt skapande emotionella intellektet och den upplevande betraktarens motsvarighet, och i vad denna motsvarighet består. Med utgångspunkt i så olika konstnärskap som Zurbarans och Goyas söker hon definiera en relation som ytterst är mellanmänsklig på ett både påtagligt och symboliskt plan. Det är även här fråga om en teoretiskt avancerad diskussion, och kanske kan den kännas något för specialiserad och riktad till framför allt särskilt konstintresserade.
Hur som helst, med sin mycket personliga och mycket lärda essäistik bjuder Siri Hustvedt in sin läsare till ett tänkandets äventyr, rastlöst sökande och väldigt ofta också finnande i briljant formulerade analyser av vad som gör en människa till människa som är något långt utöver en simpel Trump.
