[160502] Gnosjö är känt för sina entreprenörer och de många små mekaniska verkstäderna. J E Hyltén etablerade en metallvarufabrik på orten 1874 och personifierade det som kom att kallas gnosjöandan. Välkommen att kliva rakt in i industrialismens barndom.
Alla industribyggnader låg i industrialismens barndom i nära anslutning till vatten. Det magiska vattnet har sedan urminnes tider varit en kraftkälla för bevattningssystem, eller för att pumpa upp grundvatten från gruvor. Säker vattenförsörjning var därför ett av de strategiskt viktiga argumenten för placeringen av de tidiga fabriksanläggningarna. J E Hylténs Metallvarufabrik i Gnosjö är inget undantag med sitt läge vid en stor tjärn som fungerar som vattenreservoar. Logiken är lika enkel som självklar. Det gör den yttre miljön i sig tillräcklig för att motivera ett besök vid fabriken.
Inomhus är det inte mindre spännande. 1974 lämnade bröderna John och Paul Hyltén för sista gången och återvände inte. De efterlämnade en fabrik som varit intakt sedan 1950-talet då delar av fabriken återuppbyggdes efter en brand. Men fabriken bär tydliga drag av betydligt äldre industrimiljö än så.
När fabriken stängdes hade orderingången under lång tid långsamt minskat och på slutet var det en handfull arbetare kvar, alla utom en dessutom pensionerade. Den ende kvarvarande i livet från den tiden har idag blivit 96 år. Bröderna själva hade när de lämnade fabriken blivit drygt 80 år gamla. Hantverkskunnandet upprätthålls idag av bland annat av guiden Conny Nilsson, som beskriver sin bakgrund:
– Tidigare var jag verktygsmakare och var väl lite bekant med den tillverkning som skedde här. När datorer alltmer började användas på min arbetsplats tyckte jag att det var en tråkig utveckling. Jag föredrar att arbeta med händerna, så när museet öppnade och behövde folk för att underhålla fabriken sökte jag mig hit.
Känslan av gammal industrikultur blir bekräftad av Conny Nilsson, som berättar att den äldsta maskinen är från 1880. Den nyaste maskinen är en borrmaskin och inhandlades 1933. De sista mångåriga ägarna, John och Paul, gjorde aldrig själva några egna nyinvesteringar.
John Edvard Hyltén jobbade från början på Husqvarna vapenfabrik. Där arbetade han bland annat i deras experimentfabrik för symaskiner, så man kan anta att företaget fått upp ögonen för en nyfiken och driftig person. Men sin entreprenörsanda tog han med sig när han 1874 flyttade hem till fädernesgården och anlade en smedja. Bland de produkter han tillverkade fanns den så kallade smålandspungen – en penningbörs av det slag som de flesta vuxna har sett. Affärerna gick bra och fabriken byggdes ut i etapper.
Från början var det alltså ren vattenkraft som var kraftkälla till maskinerna. För att säkra tillgången till vatten köpte Hyltén en kvarn alldeles intill verkstaden och ett halvt vattenfall. Den andra halvan ägdes av Gåröströms tråddrageri. Den fabriken är numera ytterligare ett av Gnosjös industrimuseer, om än med begränsat öppethållande.
– Vattenförsörjningen var oftast inget bekymmer. Vattnet kommer egentligen från en mossa och där rinner det nästan alltid vatten, kommenterar Conny Nilsson. Det var mest på vintrarna det kunde bli problem när vintrarna var rejält kalla.
När företaget hade vuxit till sig började J E Hultén fundera på elkraft. Vid Stockholmsutställningen 1897 slog han till och köpte en generator som han installerade i en kvarn i direkt anslutning till verkstaden.
– Turbinen genererade likström och räckte egentligen bara till belysningen. Men turbinaxeln kunde förlängas och även användas för att bli centralaxel för remdriften av maskinerna. Fabriken blev 1897 först med elektricitet i Gnosjö.
Gnosjö var tidig men inte först i landet med elkraft. Brukssamhällen med vattenkraft hade en fördel framför städerna som normalt inte hade dessa kraftresurser. Sveriges första elbelysning placerades utanför ett sågverk för att kunna sortera timmer även när det blivit mörkt. Man använde sig då av en ångmaskin för att driva en generator till båglampor. Den första glödlampan importerades först på 1880-talet. Men för att kunna hantera elkraft behövdes särskild kunskap att hantera denna nya teknik.
– Idag kan maskinerna på Hylténs drivas både med remdrift och elmotorer. Av säkerhetsskäl kan vi inte driva maskinerna med remmar när vi har visningar för besökare. Med remdrift tar det längre tid att stoppa en maskin om det uppstår ett nödläge. Men när vi är ensamma i fabriken använder vi ofta remdrift.
Så vad tillverkade de egentligen i fabriken? Går man upp en våning i den stora fabriksdelen ser man lite av de 11.200 modeller i trä som har använts under företagets hundraåriga historia.
Här på metallvarufabriken demonstrerar Conny Nilsson och tjugotalet andra guider hur arbetsprocessen går till. Från att tillverka en modell i trä, via en gjutform i sand och mjöl till efterarbetet. Allt för att tillverka ett enda föremål. Inte direkt någon massproduktion även om modellen kan användas ett otal gånger.
Om man tycker att den yttre miljön är tillräckligt spännande och intressant, blir man inte mindre upprymd av att gå omkring inne i fabriken. Det är sällan man ser en industrilokal som är så befriad från moderniseringar, som ju annars är naturliga i en fabrik som stängde så sent som 1974. När Conny Nilsson själv ska peka ut det mest spännande med fabriken, hittar han något som en besökare kan se och något annat som man bara kan ana.
– Vattenkraften är något enastående. Tänk att man kunde driva en industri med så enkla medel. När det gäller verksamheten har de som arbetade här problemlösare. Kunder kom hit och beskrev vad de ville ha utan att i detalj veta lösningen. På större fabriker var sådana kunder oftast inte välkomna. Men här var de välkomna och fick ofta den hjälp de behövde.
