[160502] Tram 83 är huvudplats i såväl som titeln på den Kongo-födde Fiston Mwanza Mujilas romandebut. Han bor sedan länge i Graz, Österrike, och är etablerad poet och dramatiker. Det är hans romandebut, här i översättning av Elin Svahn på Rámus förlag. Någon gång emellanåt undrar jag över denna översättning. Dels för några lite märkliga ord, exempelvis ”gruvgrävare”, heter det verkligen så? På några ställen använder hon det i dag ”förbjudna” ordet neger, och det finns några andra märkligheter jag dessvärre inte hittar bland mina papper just nu. Annars kan det inte ha varit helt lätt att hänga med i Mwanza Mujilas energi.
Vi befinner oss i ett icke namngivet afrikanskt land, postkolonial tid. Där finns Reqiuem, eller Negusen som han också kallas, en utpressande småfifflare, och hans (före detta?) kompis Lucien, som skriver och försöker få sina texter utgivna av en schweizisk förläggare som stryker omkring på baren. På Tram 83, som är en välbesökt bar och bordell, i Stad-Landet, finns även en mängd andra existenser: ”gullefjun” som är unga, knappt tonåriga prostituerade som ständigt försöker locka med sig någon man, ”flick-mammor”, de något äldre prostituerade, där finns ”kexen”, som är unga killar som tar alla sorters arbeten i stadens gruva, servitriser och hjälpservitriser, ”gruvgrävarna”, turisterna som investerat i gruvan eller andra affärer, och vanliga turister som bara vill dricka öl och bli indragna till de ”mixade toaletterna” för lite underlivsstimulans. Därtill de jazzmusiker och andra som underhåller med sina toner. Med andra ord en synnerligen brokig skara människor ser till att Tram 83 har ständigt öppet, här sover man inte särskilt mycket eller ofta.
Texten har ofta ungefär samma intensitet som denna bar Tram 83 har, eller som jazzmusiken som spelas där. Och det sägs att romanen också är skriven som en jazzlåt; tema, solon, tema solon, tema. Jag hade själv inte kommit på tanken att jämföra med jazzen, men det kanske är så. Tyvärr blir det i min läsning ofta till något monotont och tjatigt. Kanske att det jag bland mycket njuter av inom jazzen, ett tema som återkommer lite då och då, i romanen blir för mycket av upprepningar, och som sådana bara tröttande. Solona motsvaras väl då av när Mwanza Mujila drar i väg i spoken word-driv, och jag kommer vid flera tillfällen att tänka på Allen Ginsbergs Howl. Det är ungefär så det då låter.
Det blir följaktligen ofta något för ”pladdrigt” för min smak. Och jag känner mig tyvärr dessutom alltför dåligt insatt i politiken kring kolonialismens exploateringar, kring dessa despoter – här kallad Dissidentgeneralen – och kring allting med handelsavtal, guldgruvor och globaliseringens verkan på dessa afrikanska länder för att fullt ut kunna ta åt mig romanen. Jag frågar mig vad och hur mycket och om överhuvdtaget det handlar om satir och/eller något allegoriskt. Utan att finna några klara svar.
Kvar blir en roman om en bar, om en stad och ett land, dess invånare och olika typer av ”turister”, om jazz och en myckenhet av sex. Underhållande och tjatig och väldigt sorgsen. Men hur djupt den gräver kan jag alltså inte säga.
