[160428] Kristin Enmark var en av gisslan i Norrmalmstorgsdramat och berättar här om skräcken i valvet, skuldkänslorna efteråt och om sitt kärleksförhållande med Clark Olofsson senare på 70-talet. Dygnen i bankvalvet förändrade hennes liv. 43 år senare lider hon av klaustrofobi och förlamande rädsla och hatar att bli utpekad som ett syndrom.
Det är första gången hon samlat sig och berättar – för sin vän journalisten Gunnar Wesslén – om dygnen 23-28 augusti 1973 på dåvarande Kreditbanken i Stockholm när rånaren Janne Olsson gick in med k-pist och krävde att Clark Olofsson skulle hämtas från fängelset i Norrköping där han satt. Olsson tog tre kvinnor och en man ur bankpersonalen som gisslan; Birgitta Lundblad, Elisabeth Oldgren, Kristin Enmark och Sven Säfström.
Kristin var 23 år vid tillfället. Hon hade bott i huvudstaden i tre år, ursprungligen kom hon från en liten by i norra Västerbotten, och på banken var hennes jobb att ta hand om överföringar mellan olika konton, mest företag men även privatpersoner ringde och ville föra över pengar.
Hon bodde i en etta i förorten Gustavsberg och dagen började som vanligt med att hon steg upp, duschade, åt en hårdbrödsmörgås med ost och ett glas oboy till frukost och tog bussen in till stan. Det var torsdag den 23 augusti 1973 och klockan tio på förmiddan kom en hårt sminkad man med peruk in på banken vid Norrmalmstorg, lade av en skottsalva i taket med k-pisten och skrek: ”get down to the floor, the party begins!”
Det blev hård mediebevakning från Norrmalmstorg, tv och radio sände direkt och tidningarna fylldes med rafflande berättelser – inte minst kvällsdrakarna – om vad som försiggick därinne i bankvalvet dit rånaren, Clark och gisslan tog sig efter ett tag och stängde dörren. En transistorradio hade rånaren med sig och de kunde höra vad som rapporterades om dramat. Kristin Enmark ringde, från en telefon i banken, efter ett och ett halvt dygn till Olof Palme och fick prata med statsministern om hur rädd hon var för att polisen skulle storma banken och skjuta ihjäl dem alla. Något Palme försäkrade aldrig skulle hända. Men han vägrade hårdnackat gå med på hennes krav att låta Clark och rånaren få åka iväg i den Ford Mustang som var uppställd utanför banken – ett krav från rånaren – liksom de tre miljoner som skulle finnas däri – och Kristin ville själv åka med ihop med en annan tjej ur gisslan.
”I samtalet (med Palme) låter det som det var viktigast att åka iväg med dem, men det berodde på att jag inte kunde se någon annan väg ut. Jag ville naturligtvis komma ut levande från banken.”
Detta födde snart begreppet Stockholmssyndromet – att en av gisslan – Kristin i detta fall främst – solidariserade sig med förövarna och tog ställning mot polisen. Det var polisläkaren, psykiatern och psykologen Nils Bejerot som definierade begreppet – och Kristin Enmark hatar det än i dag. Hon menar att det var en psykologisk diagnos som kunde förklara allt utan att kasta någon skuld på polisen eller samhället.
Dessutom har det blivit ett allmänt uttryck, oftast för att beskriva att ett offer blir kär i en förövare. Och att det då skulle vara att Kristin blev kär i Clark Olofsson – redan under bankdramat. Men det är helt fel, slår hon fast i den här boken.
Clark Olofssons ankomst till banken innebar en trygghet för gisslan. Rånaren, som varit påtänd och nervös lugnade sig något och Clark pratade med dem och var en människa, menar Kristin.
”För mig blev han en hjälte i den stunden han kom in på banken. Jag satte en gloria på honom.”
Eftersom polisen låste den yttre valvdörren efter ett tag var Clark, rånaren och gisslan nu helt avskurna från omvärlden. Då satte polisen igång med att borra ett hål i taket, dit mat och dryck fördes ner så småningom. Rånaren sköt en gång upp genom hålet och skadade en polisman i handen och käken och mot slutet av dramat släpptes gas ner genom hålet. Men innan dess var det fem nätter i instängd ovisshet för gisslan. Kristin Enmark tydde sig nu till Clark Olofsson, som lovat att inget skulle få hända henne. Fast när hon försökte tala med polisen sa förhandlaren: ”ta bort den där tjejen, vi talar bara med Clark Olofsson”.
Kristin blev rasande när polisen vägrade prata med henne om sin och gisslans situation och förstod i efterhand att Clark använde henne som ett redskap för att uppnå sina egna syften. Han hade sin plan och vi andra vara bara brickor i hans spel. ”Idag gör det här mig skitförbannad”, säger hon.
Kristin jobbade kvar bara tre månader på banken efter dramats upplösning. Våren 1974 började hon på socialhögskolan i Stockholm och utbildade sig till psykoterapeut så småningom och arbetade med barn, unga och familjer.
”Nu skulle jag infria mitt gamla löfte till mig själv från valvet. Att lyssna på dem som ingen respekterar.”
Clark skickade ett första brev till Kristin ifrån fängelset där han satt och de började brevväxla. Kamratligt till en början men efterhand blev tonen i breven intimare.
”Insinuationerna och beskyllningarna om att det hade varit en romans mellan mig och Clark kändes väldigt jobbiga. Jag hade varit avstängd från sådana känslor, det hade bara handlat om att överleva….Han var en enorm trygghet för mig…jag känner att han hade räddat mitt liv…På något sätt längtade jag efter honom, jag kunde plötsligt komma att tänka på honom när jag gjorde något helt annat…”
”Men, och det var och är viktigt för mig, det var inte så att jag blev kär i Clark i banken och att kärleken styrde mitt handlande.”
De började dock träffas, Kristin och Clark, på hans obevakade permissioner och hon besökte honom i fängelset. Ett förhållande som pågick under flera år på 70-talet – med uppehåll under hans rymningar. Och att han hade en annan flickvän Maria och sedermera en flickvän i Belgien som han fick tre söner med, var något Kristin visste.
Hon fick träffa flera av hans kriminella polare och uppleva en värld hon aldrig kunnat föreställa sig.
Om sitt förhållande med Clark säger hon:
”Trodde jag alltså att det fanns en chans? Ja, kanske ett tag i början…”
Men det rann ut i sanden så småningom. Innan dess hade Clark lovat att han kunde ställa upp och göra Kristin gravid, men att han inte ville ta ansvaret för barnet, att det aldrig skulle komma fram att det var hans. Men det blev inget barn.
Kristin gifte sig till slut och fick en son när hon var 42 år gammal.
Men äktenskapet slutade i skilsmässa.
Fortfarande blir Kristin Enmark alldeles stel både inom- och utom sig när någon börjar tala om Norrmalmstorgsdramat. Hon tittar ner i golvet och börjar koncentrera sig på andningen. Hon förstår att det då kan komma en nedsättande åsikt om att gisslan inte riktigt visste vad de gjorde – att de led av ett syndrom.
”Jag tror inte…att någon när de talar om Norrmalmstorg och Stockholmssyndromet kommer att ta upp polisens roll, hur de skötte hela dramat eller att de faktiskt låste in oss i valvet och avslutade det hela med att skicka in livsfarlig gas.”
Hon sökte efter några år upp polisprofessorn Bejerot och möttes av en föreläsning av honom – utan att han frågade hur hon mådde. När han kom in på Janne Olsson slog han fast att det inte förelåg någon risk för Kristins eller de andra i gisslans liv. Då brast det för Kristin, som sa:
”Men förstår du inte att jag trodde att han skulle döda mig?”
Bejerot svarade förvånat:
”Trodde du?”
Kristin Enmark säger i retrospektiv:
”Naturligtvis hade jag velat slippa dödsångesten efter bankdramat och allt vad den ställt till för mig. Framför allt hade jag velat slippa förnedringen att bli utpekad som ett syndrom, som en människa som själv inte begriper något och som de som vet bättre därför ställer en diagnos på. Jag hade velat slippa klaustrofobin. Jag hade velat slippa min förlamande rädsla. Jag hade velat vara en ”vanlig” människa.”
Den här boken är ett intressant vittnesmål i efterhand men ibland får jag känslan av att den närmar sig lite slibbiga gränser, som när hon berättar att hon haft många gifta män som älskare, varit medberoende i en alkoholistfamilj hon växt upp i, och om hennes weekendresa till Paris med kvinnokarlen Björn Afzelius. Att Clark var tung att ha på sig och att deras första sex inte var det bästa, är nog något jag gissar författaren har fått dra ur hennes minne också. Det är tråkigt, dessutom, att det förekommer så många korrekturfel i texten.
Men att ha ett trauma av detta slag att bearbeta för resten av livet kan inte vara lätt. Något som orsakades av Norrmalmstorgsdramat i Kreditbanken i Stockholm i slutet av augusti 1973.
