[160422] Med en fot i historien och ett finger i luften för att känna av samtidens vindar tar Backa Teater med föreställningen The Misfits (om de missanpassade 1978-2016) ett helhetsgrepp på utanförskapets olika ansikten.
Skådespelarna har i detta devisingprojekt tillsammans med regissören Mattias Andersson fått gräva i sin egen historia för att finna sin ”misfit”. Självbiografiska berättelser blandas med fiktion, något som när det fungerar ger föreställningen en vibrerande nerv och känsla av autenticitet. Just att med stor känslighet fånga och gestalta ungdomars livssituation och den tid de lever i är något som med åren blivit både Mattias Anderssons och Backa Teaters signum.
I pjäsens kollage av inblickar i de ”missanpassades” olika öden finner vi bl.a. den dysfunktionella familjen, den ensamma nörden och raggarna som inte längre har en plats i samhället. Mitt i en löst sammansatt väv av vitt skilda berättelser står Backa Teaterns egen historia, berättad och i viss mån även gestaltad av Ulf Dohlsten och Maria Hedborg. Det kan ses som en generationsöverskridande betraktelse av hur Backa teater och dess grundare har följt och stått på de utstötta och missanpassades sida genom åren, men också teaterns egen roll som ”misfit”.
Vi får även följa några av teaterns musiker på deras musikaliska resa genom åren på Backa Teater. Till stora delar är dessa dokumentära utflykter både charmiga och humoristiska, men som del i pjäsen som helhet känns det trots allt något apart. Sett ur ett kulturstrategiskt perspektiv är det dock förståeligt att teatern vill ha med även sin berättelse i verket, då föreställningen kommer att spelas mycket utomlands.
Anna Heymowskas inramande scenografi bestående av stora räfflade metallväggar för tankarna till en hård och dyster industrilokal såväl som till en kall och karg utomhusmiljö. Väggarna blir till symboler för ett både inre och yttre fängelse med höga murar som håller människorna fångna, lämnade åt sina respektive livsöden.
Genom Tove Sahlins koreografi låter skådespelarna skildra livets hopplösa monotoni med dess eviga upprepningar och cirkelrörelser som håller dem fast. De olika berättelserna och scenerna bryts ner och antar absurda uttryck, enkla men igenkännbara rörelser och ord. I denna avskalade och koncentrerade form når föreställningen ett nytt djup. Koreografin skapar en känsla av samhörighet i utanförskapen, då aktörerna härmar varandras rörelser och på så sätt delar bördan. I mötet med varandra finner de tröst och en minsta gemensamma nämnare, där alla trots allt är människor och skillnaderna inte är särskilt stora, oavsett vem du är.
Vi är alla misfits.
