[160421] Svensk och rumänsk poesi i skön blandning. I en vackert formgiven bok som presenterar ett unikt samarbete får vi mängder av intressanta aspekter på språk och översättning. Den bevisar dessutom att ett plus ett ibland blir tre.
Jag tror att det i dina dikter skulle kunna finnas ett hem för mig.
Jag har alltid varit imponerad av översättare, av dem som översätter och tolkar inte enbart från ett språk till ett annat utan också från en kultur till en annan, med allt vad det innebär. Hela samhällen, traditioner, historia, maten och växterna, kryddorna och musiken, hur man lever. Nu har Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad kommit med ett projekt som bland mycket annat även innebär att översätta till och från en annan människa. De har översatt varandras dikter utan att kunna den andres språk, något som vanligen brukar vara en grundförutsättning. Istället har de använt sig av engelska och franska, men framförallt lyssnat och läst, lyssnat och läst, och diskuterat varandras texter. De måste verkligen ha samtalat på djupet, skapat ett gemensamt språk de sedan översatt tillbaka till sitt eget.
Och det har blivit till Trado, en dikttriptyk. Likt en altartavla vecklar jag upp verket; den vänstra flygeln med dikter av Athena Farrokhzad, den högra med dikter av Svetlana Cârstean. Mittenstycket en poetisk essä skriven tillsammans. Två poeter, två språk och allt däremellan.
Detta egentligen helt galna projekt började 2012 på ett översättarworkshop där de träffades och skulle översätta några dikter av den andre. Samarbetet fortsatte och blev till att deras respektive diktsamlingar, Farrokhzads Vitsvit och Cârsteans Skruvstädsblomma, samtidigt kom ut på svenska och rumänska.
När det första samarbetet var avslutat och de skulle hem och skriva var och en för sig kände de en saknad, att de närmast blivit beroende av varandra. Så nu ligger Trado framför mig. Och det är så gråtframkallande vackert, och jag menar hela projektet. Det fysiska verket oerhört läckert layoutat av Thomas Andersson. I grönt, lila och svart. Trado stöds och ges ut gemensamt av Rámus och Albert Bonniers förlag, också det något vackert i dagens obönhörliga tävlings- och konkurrenssamhälle.
Också i sina dikter verkar de samtala och kommunicera med varandra. Inte minst med Farrokhzads ofta förekommande ”Svetlana sa:” eller ”Jag sa:” De skriver om sina egna historier, där föräldrar, främst mödrarna, figurerar flitigt ”Svetlana sa: … Att den kvinna som går under i dikten alltid är min mor, att hon sitter mellan raderna och gråter.” Det handlar mycket om hur döttrarna förråder sina mödrar och sin bakgrund genom att skriva ”Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.” Men också genom att de gått vidare och lever annorlunda liv än mödrarnas.
De talar om ”revolutionen”, och jag anar Cârsteans egna (född i Bukarest 1969) och familjens erfarenheter från Rumäniens diktatur med Ceausescu som styrande despot. Kanske att Farrokhzad berättar om sitt persiska arv (född 1983 i Teheran), från sin och föräldrarnas tid i Ayatholla Khomeinis Iran, som jag gissar att de flydde ifrån. Och det känns spännande att tänka på att Athena Farrokhzad är uttalad socialist, medan Svetlana Cârstean levt sitt liv under en förödande inhuman kommunistregim.
Svetlana Cârstean skriver ofta längre än sin diktarsyster, och jag upplever hennes poesi som något mindre ”direkt”. Hon skriver ofta om ett ”han” och jag undrar vem det är; en far eller (före detta) äkta man, kanske en bror.
Poeternas historia, inte minst genom sina föräldrar, existerar bredvid deras liv här och nu
”när kvällen faller i Bagarmossen
suddas skillnaden ut mellan platsen du kom ifrån
och platsen du kommer till
nattens drottning strålar som ingen annan i trädgården
med den lilla träporten
när kvällen faller i Bagarmossen
sluter sig himlen ljudlöst över oss
jag är på balkongen i Botosani igen
han vattnar som vanligt blommorna
drottningen sträcker på sig i familjens största kruka
doften tränger in oss
som ett fisknät utlagt kvällen innan”
Det talas och skrivs mycket om ”förräderiet” de båda poeterna begår. Ett förräderi som bland annat handlar om att bryta tystnaden, om att tala om ”…det förflutnas villkor.” Att tala om det föräldrarna tigit, deras bakgrund och historia.
I den tredje volymen, essädelen, tar de hjälp av en rad ”fint” kulturfolk, som Marguerite Duras, Walter Benjamin och Susan Sontag, och deras olika citat som behandlar översättningens fenomen. Och det blir tydligt hur brett det här med översättning kan vara. Julia Kristeva skriver
”Om vi inte alla vore översättare, om vi inte oupphörligen levandegjorde det främmande i våra intima liv (…) för att på nytt överföra det till andra tecken, skulle vi då ha ett själsliv, skulle vi då vara levande varelser? (…) Att tala ett annat språk, att lyssna av skillnader och likheter mellan språk, att översätta dem, är helt enkelt det minsta och första villkoret för att vara levande.”
Översätter gör vi med andra ord hela tiden, inte minst när vi träffar andra människor. Författarna frågar ”Vem tvingas göra sig översättbara för att överleva?” Jag kontrar med att fråga Vem tvingas göra sig oöversättbara för att överleva? En för många minst lika viktig fråga inbillar jag mig.
Walter Benjamin pratar om det självklara i att översättningen alltid kommer senare än originalet. Cârstean och Farrokhzad replikerar ”Men i vårt gemensamma arbete har händelsekedjan kastats om. Originalet är en följd, en fortsättning, ett svar och en konsekvens av en översättning.”
Också tystnaden har sin plats i det man skriver eller talar om, José Ortega y Gasset ”Alla folk tiger om vissa saker för att kunna säga andra.” Våra poeter igen
”Vi kommer ur den talande tystnaden.
Vi förråder tystnadens pakt.
Vi skriver för att kunna fortsätta tiga medan vi talar.
Vi översätter för att fastställa tystnadens exakta plats.”
Eller med Duras ”Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.”
Ja, herre jösses, det blir så stort, så brett, högt och djupt att man hissnar. Det svindlar, och jag skulle kunna sitta här och skriva och ge exempel i många tusen tecken till. Men det tänker jag inte göra. Jag säger istället att den som är det minsta nyfiken på poesi, på allt det som ryms under ”att översätta”, på lyssnande, skrivande, på mänskliga relationer, kommunikation och kärlek borde läsa Trado själva. Det enda jag kan komma på att ifrågasätta är att de kanske går för långt i sina resonemang om översättning, att allt kanske inte är applicerbart på mer ordinära översättningar.
Inte minst handlar det om kärlek, eller som Svetlana Cârstean sa i Babel ”Jag tror man måste älska det man skall överätta.” Det är så det känns; som en kärleksakt.
