[160416] 
Terrence Malick levererar ännu ett verk fyllt med tankar om hur tillvaron är förskaffad och huruvida vi verkligen kan sägas leva i den bästa utav världar.
Författaren Rick glider genom jet set-livet på en räkmacka där varje dag är en ny fest, men mitt i all lyx och överflöd väcks ett tvivel om huruvida han bör vara nöjd med allt som livet ger. Han söker mening, men utan att veta var han skulle kunna finna den eller vilken skepnad den kan tänkas ta. En kvinna efter en annan gör entré i hans liv, ingen lämnar djupare spår. Varje gång förväntar man sig att just hon kommer göra skillnad, att det kommer att bli annorlunda just den här gången, men precis som Rick själv lurar man sig. Till slut sätter en av dem fingret på var han gör fel: ”You don’t want love, you just want the experience of love.” I en värld där tillvaron kretsar kring självförverkligande och upplevelser finns inte längre utrymme för det autentiska, upplevelsen som sådan tillskrivs ett större värde än det man upplever; likt en omedveten protest mot Kants moralfilosofi omvandlas personer till medel istället för att ses som mål i sig.
Här får bilderna komma till tals lika mycket som dialogen i en smått surrealistisk produktion. I likhet med protagonisten känner man sig som åskådare inte helt närvarande. Volymen på dialogerna är relativt låg, de känns avlägsna även när karaktärerna är precis framför kameran och det uppstår ett avstånd till händelseförloppet som inte kan överbryggas. Istället tas ljudet över av monologer av diverse karaktärer, vilka hänger samman med de olika episoder filmen är uppdelad i. Detta speglar Ricks egen situation, han har svårt att låta sig uppslukas av livet och upplever en distans till vad som borde vara en naturlig del av hans vara. Det faktum att filmen består av kapitel utan någon tydlig struktur förstärker ytterligare hur rapsodiskt hans liv är, uppstyckat och ostrukturerat.
Terrence Malick har en förkärlek till det poetiska, och Knight of Cups är inget undantag. De första nittio minuterna är det fascinerande, men sedan blir han, som alltid, mer pretentiös än filosofisk. Det som inledningsvis känns som en tolkning av La Dolce Vita – fast utan att vara lika värderande som Fellinis film – är klockrent in i minsta detalj, så det är en besvikelse att den sista halvtimmen har mer gemensamt med en tonårings tafatta försök att skriva djupa dikter som man lyssnar på mest av artighet.
