[160415] Vill du vara den som lyser upp ett rum när du kommer. Eller när du går? Så talar en sann glädjekonsult. Men inte blir jag glad av det. Jag är så förbålt trött på jakten på lycka, denna mänskliga besatthet att hela tiden sträva efter att vara, ja, lycklig. Det är ju helt orimligt att tro att man ska vara lycklig jämt. Och varför lägga denna börda på människor som inte är så lyckliga, åter igen säger glädjekonsulten att man kan välja att vara glad. Riktigt så tror inte jag att det funkar. Och frågan är om det inte finns bättre saker att sträva efter? Tillåt sig själv att känna andra känslor än glädje. Och var glad för det lilla. Dysterkvistar som jag tycker också om att le emellanåt men man vill ju inte att leendet ska fastna.
Jag har varit dyster i perioder sen tidig pubertet. Fösta gången jag blev riktigt dyster var sommaren mellan sjätte och sjunde klass. Vi hade en sommarstuga i Kuusamo och dit åkte vi alltid på loven. Det var något jag alltid såg framemot men just den här sommaren hjälpte inte ens Kuusamomagin för att ta bort ledsamheten. Jag gick och hängde med huvudet hela sommaren. Lyssnade på Bruce Springsteens skiva The River, låtarna Fade Away, The River och Stolen Car passade mitt sargade sinne. Sen kom hösten och vips så var nedstämdheten väck. Och jag började åter se ljuset. Det här kom att bli mitt unga vuxenliv; en enda bergochdalbana med ganska djupa dalar och höga berg. På något sätt lyckades jag ändå med att klara av mina studier och att jobba.
Jag lärde mig att ta det lite lugnare. Livet blev liksom stabilare då. Och visst var jag lycklig mellan varven. Det var till och med så att jag försökte vara den där pigga och glada bekymmersfria tjejen. Det tog på krafterna att spela denna tjej. Jag trodde väl att det var det som förväntades av mig och kanske trodde jag i min enfald att jag skulle bli mer omtyckt om jag var det där positiva monstret, jag menar tjejen. Men det höll ju aldrig, demonerna hann ju alltid i kapp mig. Riktigt illa var det sommaren 2000 när jag precis startat på mitt så kallade drömjobb och redan efter ett par månaders jobb hade jag blivit deprimerad. Jag tog mig till arbetsplatsens läkare. Hon skrev ut antidepressiva med hälsningen att hur kan du vara deprimerad när du är på en så bra arbetsplats? Det var ju lämpligt att hon skulle ge mig dåligt samvete också för att jag var sjuk. Pillren hjälpte och efter ett par veckor var jag igång igen. Jobbet flöt på och framåt våren var jag verkligen glad och energisk. För energisk.
På midsommar sa min kompis Jenni som då läste till läkare och gjorde sin praktik på psykakuten Aurora i Helsingfors att jag skulle sluta med antidepressiva. Sagt och gjort men det var för sent. De antidepressiva utlöste en mani och jag hamnade på Lappviken, ett mentalsjukhus i Helsingfors. Efter en hysterisk sommar följde en dyster vinter. Jag fick min dom; du är bipolär. Sen dess har jag fått undra mycket över vad lycka är. Är jag ens någonsin lycklig eller är jag bara uppåt i kurvan? Min omgivning är uppmärksamma på mitt humör och varningsklockor ringer hos dem så fort jag är glad. Ganska irriterande ibland, samtidigt som jag vet att det är bra att folk bryr sig om mig och mitt mående.
Varje dag tänker jag på hur jag mår. Jag är besatt av mitt mående. Är jag glad? Är jag deppig? Allra helst är jag mittemellan, men det händer tyvärr inte så ofta. Men jag kan inte vara lycklig mest hela tiden. Det fungerar inte för mig. Jag kan däremot vara vaken och uppmärksam och levande. Jag kan ta del av livet. Och det fungerar för mig. Jag känner mig mer äkta nu sen jag fick min diagnos och jag trivs bra med mig själv mest hela tiden. Jag är inte den bekymmersfria glada tjejen men i ärlighetens namn har jag nånsin varit det?
Jag har gått i kognitiv beteendeterapi. Läst mig att ta itu med mina problem. Men det är ju inte roligt, nä, det är ganska jobbigt. Dock är det väldigt kul med bra resultat av terapin. Vad jag vill säga är att det inte alltid är enkelt att bli lycklig. Jag tycker att många som skriver om lycka förenklar det, det är inte lätt. Framförallt fascineras jag av människor som på riktigt tror att de kan vara lyckliga hela tiden. Det måste finnas plats för andra känslor i ett fullgott liv. Vissa kan nog tycka att jag är diskvalificerad att skriva om lycka när jag varit deprimerad så länge, själv tycker jag att det är tvärtom. Jag kan nog mer om lycka än de flesta, jag vet ju vad motsatsen är också.
Jag kan inte tänka bort problem. Mindfuckingstress, förlåt mindfulness fungerar inte på mig. Jag är pragmatisk och väljer att ta itu med det jobbiga istället. Framgångscoaching ekar tyst i mitt huvud. Jag hatar verkligen uttrycket du kan om du vill eller ännu mer hatar jag det som inte dödar dig stärker dig. Det som nästan dödar dig skadar dig, så är det i alla fall i mitt fall. Bipolariteten har inte gjort mig starkare, tvärtom men den har gjort mig klokare. På uppropet älska dig själv, svarar jag varför inte älska någon annan istället? Den här dumma egoismen tar kål på mig, satsa på dig själv, egentid och allt vad det nu heter. Hjälp nån annan istället och må bättre själv också då det är bra för måendet att ge.
För vad är lycka? Det är ju kanske inget vi kan komma överens om vad det är. För mig är det ganska enkelt. Jag är lycklig när jag är morgonpigg. Deppig är jag när jag har svårt att stiga upp på morgonen. Men jag har lärt mig att det går att vara lycklig mellan varven även när jag är deppig. Allt är ju inte svart för att det mesta är skit. Det gäller att ta vara på de små händelserna som piggar upp tillvaron. Musik, medmänniskor, mat och motionerande hjälper mig att må bättre. Självklart reagerar jag också på förändringar i min vardag i arbetssituationer och relationer och möjliga kriser. Och självklart gör glada händelser mig på bättre humör.
Jag älskar livet. För den skull är jag inte lycklig jämt. Jag älskar livet med alla dess nyanser, det är spännande att leva. Det är inte lätt, inte enkelt och inte heller är det banalt att leva. Och huruvida jag vill lysa upp ett rum när jag kommer eller när jag går? Det är väl en helt horribel fråga att ställa till en bipolär person, ja, till vem som helst som inte alltid är lycklig. Begär inte av mig att jag ska lysa upp några rum, jag kan liksom inte göra det på beställning. Och dagarna när jag är lycklig har jag förhoppningsvis bättre saker för mig än att lysa upp rum. Vi har ju alla olika ambitioner här i livet. Min ambition är att vara lycklig mellan varven, mer än så kan jag inte lova någon.
