[160411] Hur många fler guldkorn finns fördolda i den europeiska operaskatten? Det kan man undra efter Sverigepremiären på Ambroise Thomas’ opera Hamlet från 1868. Med den inleder Göteborgsoperan sitt Shakespearetema detta jubileumsår. Och det är bara att gratulera. Vilket fynd! En starkare Att vara-monolog får man till exempel leta efter än den som Thomas Oliemans bjuder på med sin fylliga och varma barytonstämma. Denna drygt 150-åriga version av pjäsernas pjäs är också den som särskilt lyfter fram de två kvinnorollerna, särskilt Ofelia. Scenografi, kör och musik! Allt briljant.
Det är i år 400 år sedan William Shakespeare dog. Och Göteborgsoperan är först ut av stadens scener med ett verk, baserat på hans dramer. Därtill har man tagit sig an en opera med ett överraskande slut som inte spelats förut i Sverige. Med denna Sverigepremiär på Ambroise Thomas’ opera Hamlet skrivs inte bara operahistoria. Den visar också hur en klassiker som denna kan göras ständigt aktuell. Som opera har den här fallit i väldigt goda händer i och med det välrenommerade produktionsteam som fått förtroendet, inte minst i valet av sångare. Det var det svenska sångundret Christina Nilsson som sjöng Ofelias roll vid uruppförandet i Paris 1868. Det förklarar inslagen av svensk folkton i ett par av Ofelias sånger, som på premiären i Göteborg blev till guld i Ditte Højgaard Andersens strupe – den fullkomligt hjärtskärande vansinnesarian och drunkningsscenen. Den senare med en iscensättning som särskilt framhäver den kreativa fantasi som ligger bakom de olika rumsbildningarna.
Det är säkert många med mig som inte känt till den för sin tid framgångsrike men också ifrågasatta tonsättaren Ambroise Thomas. När han i gott sällskap med många andra genom tiderna valde att göra opera av Shakespeares Hamlet blev förhållningssättet också både fritt och franskt. Framför allt med ett slut, där Hamlet inte dör, samt en del omstuvningar i ordningsföljden. Sista akten med bland annat en komisk ”dödgrävarscen” blir därför en lustig blandning av opera comique och tragique, som säkert kan ha gått hem hos Shakespeare. Däremot kanske inte hos den engelska 1800-talspubliken, anade Thomas, som gjorde en extra engelsk version, som kommer att varvas med den parisiska på Göteborgsoperan.
En hel del text har Thomas uteslutit, skeenden krympts till kommentarer i marginalen och antalet personer på scenen därmed blivit betydligt färre. Det gör att själva kärnan i berättelsen lyfts fram, kärleken mellan Hamlet och Ofelia som blir offer för vuxenvärldens intrigspel. Stephen Langridge och Samal Blak placerar handlingen i ett Danmark i modern skrud med rödvita flaggor, klassklyftor, demonstrationer, kravallstaket och poliser, i efterdyningarna till det kungamord som inledningsvis begås i det kungliga slottets sovrum. Ett avgörande tillägg, bland andra, för operans vidare handling är att Ofelias pappa, hovmannen Polonius, deltar i mordet på Hamlets pappa, vilket går upp för Hamlet men som däremot Ofelia förblir ovetandes om. Det förstärker dramaturgin och gör Hamlets helomvändning i sitt beteende mot Ofelia så mycket mer begripligt, så även hennes totala oförståelse och växande förtvivlan.
Thomas Oliemans’ Hamlet i sina slitna jeans och sin vilsna och trotsiga image har inte bara en gudabenådad barytonröst för rollen utan gestaltar också med hela sitt jag en allt mer förtvivlad och vilsen tonåring som brottas med kravet att han förväntas hämnas sin fars död. Ditte Højgaard Andersen gör med sin späda gestalt en Ofelia som lär gå till hävderna. Hennes röst bara växer och växer, på höjden och djupet, allteftersom hennes kärlekslycka vänds i undran och vidare mot förtvivlan och in i ett drogframkallat vansinne. Också här ett lysande skådespeleri dessutom! Också rollen som Hamlets mamma, drottningen Gertrud, här gestaltad med tyngd av Katarina Karnérus, får större utrymme än brukligt om man håller sig till Shakespeare. Det säger något om att ”genusperspektivet” inte är något modernt fenomen men också om att alla roller på Shakespeares tid gjordes av män med begränsade insikter i kvinnoliv.
Omdömena om Ambroise Thomas’ musik har varierat genom tiderna. Den har varken setts som nyskapande eller efterapande, snarare en produkt av sin samtid med bekanta referenser men förefaller mig så märkvärdigt variations- och nyansrik. Med elegans och auktoritet förmår den anpassa sig till huvudpersonernas olika karaktärer liksom till de snabba skiftningarna i förloppet. Påtagligt är det generösa inslaget av blåsinstrument, som kan tala allt från maktspråk till att tona fram de sköraste och poetiska stämningar för att då och då lämna rösterna fria. Det här är en fullkomligt begriplig tragedi om ungdomlig kärlek och vuxnas svek men också om en orolig tid som kan finna referenser i både tid och rum. Framför allt är det dock ett storartat stycke operakonst så som det tagit form på Göteborgsoperan.
