[160411] Utan digitaliseringen skulle en läcka som Panama-dokumenten med sina flera hundratusen filer aldrig ha kunnat avslöjas. Den alltmer tjurrusande ekonomiska eliten över hela världen finner sig ha anledning att se över sina hus. Men kommer det att räcka?
Den ekonomiska eliten över hela världen lever under olika former av regimer – som diktaturen i Syrien, oligarkernas Ryssland eller sossestyrda Sverige. Men de värnar om sina tillgångar på ungefär samma sätt, vilket tydligt visas av Panama-dokumenten. De försöker gömma sina tillgångar i brevlådeföretag i länder med närmast obefintliga skatter.
Panama-dokumenten var så många att det krävdes några hundra grävande journalister från många länder för att bena ut strukturerna i de digitala filerna. Thomas Piketty har också lyckats locka andra forskare att gå samman om ett stort antal dokument – kanske inte lika många men kanske krångligare eftersom de från början ofta varit vanliga dammsamlande pappersdokument.
Piketty skriver att det tagit honom och övriga forskare 15 år att kartlägga den historiska dynamiken i förhållandet mellan inkomst och förmögenhet. De mest genomlysta länderna är Frankrike, Storbritannien och USA. Huvudkällorna är av två slag, dels om inkomstskillnader, dels om förmögenhetsfördelning och relationen mellan förmögenhet mellan förmögenhet och inkomst. Första delen av boken är ganska svårsmält men ytterst viktig. Jämförelsestudierna går ibland från Franska revolutionen fram till idag och ibland med försök att peka ut trenderna för framtiden.
Boken redovisar ett stort antal grafer om ekonomiska jämförelser, både inom ett enskilt land men även mellan olika länder. De kapitalistiska länderna i Väst uppvisar ofta i stort sett samma utveckling, som inkomstskillnaderna mellan den rikaste decilen (de rikaste tio procenten) och övriga kan utläsas. Förhållandet mellan kapital och inkomst har utvecklat sig snarlikt mellan exempelvis Tyskland, Storbritannien och Frankrike och uppvisar en överraskande likartad historisk utveckling.
De bägge världskrigens effekter på ländernas rikedomar är också tydlig. Klyftorna mellan de rikaste decilen och resten av befolkningen minskade tydligt under åren runt och mellan dessa krig. De besuttna hade den dåliga smaken att provocera med sina rikedomar, vilket naturligt nog underblåste den starka vänstervindar som blåste genom samhället. Radikalism av annat slag stod nazister och fascister för i mitten av samma tidsperiod. Sett i backspegeln framstår välfärdssamhället i Väst efter Andra världskriget alltmer som en historisk parentes.
Thomas Piketty drar analysen ett steg längre, genom att studera hur den ekonomiska utvecklingen har varit förr. Dels visar han att tillväxttakten globalt från antiken fram till idag inte har gått över två procent. Som högst var den under efterkrigstiden på 1950-talet och Piketty tror att den framöver kommer att gå ner mot noll som under antiken. Dessa siffror är alarmerande för de flesta som inte har ett brevlådeföretag i ett skatteparadis. Men kanske inte för klimatet?
Thomas Piketty gör indelningen att den rikaste toppdecilen (den rikaste tiondelen) tillhör överklassen. De lägger beslag på allt större andel av nationalinkomsten. Den närmaste 40 procenten tillhör medelklassen, som får allt svårare att hänga med i fördelningen av inkomsterna. Den återstående halva delen av befolkningen har fått än tuffare tider. Den stora provokationen är att toppercentilen (den rikaste procenten av befolkningen) roffar åt sig extremt mycket av nationalinkomsten. Det är främst den gruppen som ägnar sig åt kapitalflykt.
Här har vi den grundläggande orsaken till att allt fler medborgare känner sig alltmer alienerade i samhället. I Västeuropa uttrycker det sig i minskad tilltro till den etablerade partipolitiken och framväxten av populistiska rörelser som underblåser fördomar och antiintellektuella strömningar. I USA är republikanen Donald Trump och demokraten Bernie Sanders två olika svar på samma utveckling. Den förre har ingen idé om samhället medan den andre är klassklyftorna på spåren.
Den viktigaste upptäckten i det digra materialet är kanske den att motorn i tillväxten av klyftorna i samhället är möjligheten att använda kapital som instrument för att öka sina tillgångar, jämfört med den tillväxt som genereras av produktiviteten och bankräntorna. Ju rikare, desto enklare att manövrera rätt på kapitalmarknaden. Thomas Piketty nämner Harvard University som exempel på framgångsrik kapitalplacering med dess enorma fonder som byggts upp bland annat med hjälp av donationer från tidigare studenter.
Thomas Piketty kan inte svara på varför det är mer lönsamt att låta kapitalet förmera rikedomar än att arbeta, men historiskt har det varit så visar han med sin undersökning. Hans slutsats är att det som behövs för att återskapa en rimlig maktbalans i samhället är att beskatta kapitalet. Då är vi tillbaka vid Panama-dokumenten. Det ju för att slippa beskattas på sitt kapital som de rikaste skikten i samhället fått brallorna neddragna som det reellt asociala samhällsskiktet.
Så är Thomas Piketty vår tids Karl Marx? Nej, Piketty är i första hand ren empiriker men som med sina undersökningar ändå har blottlagt klyftorna i samhället. Utifrån ett mycket digert material har han och hans forskarkollegor kommit fram till siffror som talar för sig själva. Resultatet kommer att ha stor betydelse för den politiska debatten.
Karl Marx hade ett betydligt mindre omfattande material att utgå ifrån, framför allt från British Library i London. Men utifrån sitt material kunde han se mönster och bygga en teori om kapitalismens väsen. Mellan Marx och Piketty ligger det hundrafemtio år. En uppdatering av Karl Marx får vänta lite till. Men Piketty ger oss ändå verktyg för att kunna omforma vår vrede till politiskt redskap.
