[160407] Niklas Rådström har på senare år både skrivit boken Boken och pjäsen Bibeln, båda givetvis med motiv hämtade från en kristen mytologisk-historisk sfär. Med sin nya roman En Marialegend fortsätter han i samma spår.
Det handlar inte alls om något bekännelsekristet verk, utan om tre tematiskt sammanvävda historier, som ger en bild av hur relationen mellan mor och barn i sig utgör ett centralt mänskligt uttryck för hopp i en tillvaro som i många avseenden är både hopplös och grym.
Två av de tre berättelserna utspelar sig i nutid, den ena i ett krigshärjat afrikanskt land, den andra i New York. I den tredje berättelsen möts konstnären Lucas Cranach och det tysk-romerska rikets kejsare, Karl V, i ett tält utanför Wittenberg, under det krig som utspelas mellan den nybildade protestantismen och den äldre traditionella kyrkans försvarare. Så helt med den religiösa drivkraften är det inte på någondera sidan, det finns katolska soldater på den protestantiska sidan och protestantiska furstar med erövrarambitioner på den kejserliga. Makt och rikedom väger tyngre än ideologisk övertygelse. Då som nu.
Bokens inledningsscen är fasansfull. En familj överfalls av drogpåverkade barnsoldater. Mannen och det lilla barnet skjuts ihjäl och kvinnan, som blir huvudperson i denna delberättelse, våldtas och blir skjuten i munnen. Svårt skadad överlever hon tack vare en vänlig främling som dykt upp på platsen och som vårdar henne så att hon tillsammans med honom kan fly från trakten. Det visar sig snart att hon är gravid.
I New York får en museiintendent ta över en tjänst från en kollega som just gått bort i cancer. Med tillgång till kollegans lägenhet och dator blir hon utan att riktigt tänka sig för indragen i en mailkonversation med den dödas systerson, som befinner sig i Afrika som hjälparbetare. Ett slarvigt litet misstag gör att hon kommer att känna sig tvungen att fortsätta korrespondensen, inte som sig själv utan i den dödas ställe. Hon borde ha meddelat systersonen dödsfallet, men dras alltmer in i en personlig och alltmer förtroendefull utväxling av mail. Samtidigt belägras hon av den chef hon en gång haft ett förhållande med, och som nu vill återvända till henne.
De tre berättelserna varvas genom boken, var och en utgör en kort roman i sig, samtidigt som frågor om skuld, ånger, rättvisa och försoning genomsyrar utsnitten ur livsförloppen och samband mellan dem upprättas. Helen i New York är sysselsatt med att förbereda en Cranachutställning, och fascinerat ser hon hur en skicklig konservator från en sliten och sotig pannå i bokstavlig mening klarlägger ett motiv, där ett kvinnoansikte och ett barnansikte i förandligad innerlighet är vända till varandra.
Den afrikanska kvinnan ska efter en farofylld flykt komma i säkerhet vid en hjälpstation, där hon också föder sitt barn. Mannen som tillsammans med sin kloka hund följt henne såras och transporteras bort i helikopter. Helen får ett bittert mail från sin kollegas systerson, som fått reda på att hans moster är död och att någon bedragit honom. Snart är han död efter att ha hamnat mellan två stridande falanger i ett flyktinläger. Som vore han korsfäst har han spänts över motorhuven på en lastbil och körts runt i lägret. I New York våndas Helen över sin Judasgärning.
De avslutande avsnitten av varje berättelse har samma lydelse, och jag citerar dem gärna, för det är ingen svensk författare i dag som skriver så mättat vackert som Niklas Rådström:
”Hon och barnet såg rakt in i varandras ögon. De är två underverk i färd med att upptäcka varandra för att förenas till verklighet och vardag. I deras blick finns inte tiden, där är döden en övergående tillfällighet och livet oundvikligt och evigt. En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till”.
Den åldrade Lucas Cranach skänker den giktplågade kejsaren en bild, en tavla vald av hans son innan han gav sig iväg för att be kejsaren skona Wittenberg. Kejsaren låter sig bevekas när han ser bilden, en kvinna och ett barn. Han är övertygad om att det är sig själv han ser, tillsammans med sin mor.
En Marialegend är en njutbar och tänkvärd läsupplevelse. Niklas Rådström har gjort det igen.
