[160405] Bättre tajmat kunde det knappast vara. Att i vår oförutsägbara och svårhanterliga värld släppa fram Alice i Underlandet på teaterscenen. Uppsättningen på Göteborgs Stadsteater bjuder på en hisnande orgie i ljud, färg, form, film och fantasi, som utmanar skådespelarnas uttrycksförmåga och publikens att hänga med på färden.
Alice i Underlandet skrevs för så där 150 år sedan och har kommit att ses som en av de stora överlevarna från den brittiska barnlitteraturens guldepok, kanske just därför att den i inget avseende är sedelärande, lite av en föregångare till vår Pippi Långstrump. I vår tid skulle dock knappast Alice, som här i Gizem Erdogans pricksäkra gestaltning, ha behövt hoppa ner i kaninhålet för att med videokonstens hjälp färdas med hisnande fart ner i underjorden till det okända. I vår verklighet får vi varje dag rapporter om människor på resa in i både skrämmande, främmande och till och med rent absurda verkligheter och det på flykt från betydligt värre saker än tristess.
När Alice väl landar på stadsteaterns stora scen blir jag (onödigt visar det sig dock) lite orolig för hur det ska gå att återskapa sagans magi, som slocknat i och med att Gizem Erdogan behövt scenarbetares hjälp för att befrias från sin sele. Hennes nyfikna och orädda Alice fungerar sedan som en stabilisator i de olika tablåer som avlöser varandra och som känns igen från Lewis Carrols absurda fantasivärld.
Anna Pettersson är skådespelaren som blivit teaterforskare och bland annat blivit hyllad för sin djärva ensamtolkning av Strindbergs Fröken Julie. Att hon inte räds att fritt hantera klassiska förlagor bevisas nu än en gång. Det är ett äventyr att se hur man gått till väga för att förmedla illusionen av de många svårigheter som Alice stöter på, som att till exempel omväxlande krympa och växa för att hantera olika situationer.
Av någon anledning är en av berättelsens huvudfigurer, Kaninen, här ersatt av en Björn Borg look alike med tennisracket i stället för klocka och med ett besvärande förhållande till tiden. Månne namnlikheten mellan Kaninens betjänt Marianne och Björn Borgs första fru har något med saken att göra? Figurerna är i övrigt lätt igenkännbara och skådespelarna får sannerligen bekänna färg genom att få uppträda i flera roller med snabba byten. Tennisspelaren Adam Lundgren uppträder också som toffelaktig kung i kasperkostym och gör entré genom att ramla ut ur drottningens ymniga röda kjol i vilken Sven-Åke Gustavsson med rumpan bar gör ett språkligt dråpligt nummer. Jan Unestam uppträder som en korsning mellan Hattmakaren och en trollkarl, som kan få lite av varje att hända. Regissören och kostymören Lisa Hjertén har inte sparat på krutet när det gäller överdåd i färg, form, material och effekter i gott sällskap med ljus-, ljud- och maskmakare. Mycket av Stadsteaterns imponerande tekniska arsenal utnyttjas med gott resultat med bland annat stora videoprojektioner som matchar scenbilderna.
Carina Boberg är extrem i sin bluesiga utlevelse som den kaxiga Kålmasken, Carina M Johansson magnifik som den sluga Katten, som i mötet med Alice kan föra tankarna till hur främlingar stundom bemöts i verkliga livet. Tillsammans med Marie Delleskog, som också spelar Musen, uppträder de tre kvinnorna dessutom som spelkort, framför allt i den komiska scen som handlar om att måla över blommorna på rosenbusken från vita till röda för att inte utsättas för drottningens dödsdom. Det finns en hel del annat i denna metaforrika berättelse än lättfärdigt utfärdade dödsdomar som knyter an till rubrikskapande inslag i vår tid, som pedofili, migration, korruption… Redan att översätta Lewis Carrols språk är en utmaning. Att därefter göra det rättvisa i teaterform är än mer problematiskt. Mest av allt är detta därför ett absurt, fantasifullt och färgrikt visuellt skådespel med en hel del bra musik, ett gott tempo och inslag för var och en att fritt associera kring i vår egen surrealistiska verklighet.
